Vi är här tillsammans

Var sen till kapellet och aftonbönen ikväll - men det var aftonbönen också.. Tror det ligger något viktigt i detta, att när man glömt bort sig, tror det är för sent, men ändå cyklar på turboväxeln till Gud - då väntar Han in, med längtan som övermatchar din egen.

Någon läste om när Jesus läste, i sin hemstads kyrka ur Guds ord, sitt Ord (Matteusevangeliet kap. 14). Och folk sade då vad de väl säger nu. Vem tror de att han är? Vi känner ju hans familj, vet var han kommer från. Vi har koll. Och det är något djupt hoppfullt i det Jesus säger tillbaka, så är det i min hemstad, i mitt hem. Så går snacket där jag hör hemma, och jag överger ändå inte den staden.

Det är inte om de andra jag talar, det är mig och dig och oss. Jag är inte opåverkad av vår tid som inte har plats för Gud, det blir trångt hos mig också. Jag är inte opåverkad av fundamentalismens motreaktion, avskiljandet, uppdelandet, bedömandet från ovan. Och missförstå mig rätt när jag säger att det är så det ska vara. Att vara en del av Jesu mystiska kropp är att dela allt, glädjen och sorgen, styrkan och svagheten, hälsa och sjukdom. Och på samma sätt är vi en mänsklighet, de demoner vi ser plåga våra samhällen, har de inte också en spegelbild i våra själar och relationer med dem vi älskar?

Så då är allt ok? Nej, vi ska inte härma helgonen i deras synder och deras svaghet. Det som inte kräver någon ansträngning behöver vi inte heller sträva efter. Vi ska härma dem i deras mod att säga högt det som hjärtat bara vågar viska, att bekänna det högt, handla det i frihet, leva det i kärlek. Det Gud viskar till både syndare och helgon, vi är här tillsammans...