Det kom ett brev...

Ni känner säkert igen berättelsen, någon åker bort från civilisationen, lämnar allt bakom sig och möter de “ursprungliga människorna”, de som ännu inte förstörts. De fattiga, de okorrumperade, de som inte har något och delar med sig av vad de har. Ungefär så stod det i brevet, några missionärer skrev om sin tillvaro i Kina, om generositeten mitt i all brist och lidande. Glädjen som trotsar våra materialistiska definitioner av vad ett fullgott liv är.

Är det så? Eller är det skönmåleri av den ädle vilden, myten lika gammal som Civilisationen? Ska inte spekulera om det, utan det som jag egentligen frågar mig är hur vilden själv skulle läsa brevet, den som det handlar om. Skulle han känna igen sig? Som fattig, okorrumperad, generös och glad mitt i allt som saknas och smärtar? Eller bara säga att jag lever det liv jag fått och är tacksam för det?

Denna vecka (ni vet väl att veckan börjar på söndag, och söndagen börjar egentligen redan efter lördagens helgmålsringning kl 17...) kommer den där volontären hit som jag har nämnt tidigare. Och han är naturligtvis anledningen till hela den här funderingen. Vad kommer han att se här, i stadsdelen, församlingen och mitt hem? Jag kan säga med säkerhet att ibland är vi trötta, griniga, skvallrar och håller på vårt eget. Men också med säkerhet att Kristus bor mitt ibland oss, som vän, broder, granne, arbetskamrat – och Herre.

Jag hoppas och ber att vi ska bli goda värdar, ställa upp, bjuda in, vara där, försöka tala och inte vara blyga fast det är besvärligt och krångligt. Leva det liv vi lever och vara tacksam för det. Sen kan han gärna få skriva hem, att de där västerlänningarna, de är allt ena riktiga skurkar, bortskämda, lata och överlägsna. Det är ett under att Jesus ännu vill vara med dem...