Ris, ros och gräs

Ris till hundägare som inte har koll på sin kamphund så den attackerar andra hundar, som sen inte tar ansvar och försöker gottgöra skadan. Med anledning av hundkalabaliken idag mellan Tvågatorna.

Ros till kommunens rivning (egentligen vill jag inte kommentera kommunens agerande så mycket på bloggen, men detta beröm kan kanske vägas upp av de gånger jag dissat kommunen...) av dagisbyggnaden vid Norrlidstorget. Att riva ett hus kan så lätt bli något negativt, men här gjordes det varsamt och som en positiv åtgärd, huset försvann men det blir rum för något annat. Förhoppningsvis en öppen lekplats som del av torget!

Gräs är en ödmjuk växt jag har varma känslor för. Grönt, mjukt och tillåtande. Spontant känner jag olust för att ta genvägar över gräset där det ser lidande och plågat ut. Och så skulle jag vilja styra mina steg i livet i övrigt, att bry mig mindre om förbudsskyltarna och mer om den äkta kärleken till mina medmänniskor. Gräs är fint, du människa som läser detta är snäppet bättre och finare! Nästa gång du ser en gräsmatta, plocka upp ett grässtrå och inse att Gud faktiskt älskar dig mer än det där grässtrået. Det är inte så lite och bara!