Långfredagsminne

Tycker alltid det är besvärligt på begravningar när sorgen på något sätt ska bli offentlig och ritualiserad. När inre sköra ting ska formuleras i ord, eller än värre, känslor ska frammanas för konventionen kräver det.

Ska därför inte säga mycket om långfredagens gudstjänster i Två systrars kapell, mer än att jag på min stol hittade en videkvist som blev kvar sen Palmsöndagen, då vi firade Jesu intåg i Jerusalem. Det växlar snabbt med oss människor, ena dagen strör vi palmblad på vägen framför Hans fötter och jublar "Hosianna", andra dagen kör vi ut honom ur staden och ropar "Korsfäst!" Vi är obeständiga, men Guds kärlek består...