Doften av klippt gräs...

har legat tung över Norrliden sista tiden. Kommunens trimmrar och gräsklipparmaskiner har tuktat bångstyriga gräsytor runtom i stadsdelen. Ja, något måste man ju göra?

Kan inte hjälpa att det känns som slöseri med mark, natur, arbetskraft, energi och pengar. Vad är syftet med grönytorna? Vad är deras mening? Vad tjänar det till att klippa dem? Och var ligger skönheten i det hela? Jag är ingen renlärig funktionalist, men skönhet är för mig när något är som det ska vara, när en form fyller sitt syfte. "Beauty is the joy of possessing form" har något estetiskt snille sagt. Jag ser ytterst lite av det i miljonprogrammens grönyteskötsel. Vad är poängen? Jag förstår att hundägarna behöver lite fria ytor, och någon enstaka gång kan man väl se några barn leka där, men det känns bara så onödigt, så överdimensionerat och bortkastat. Inte öppenheten, det gröna, andhålet, men monofunktionaliteten, den stör mig. Inte som i bondesamhället där allt ska tas till vara och det finns ett sammanhang som allt passar in i. Vår moderna tidsålder har kommit undan med ett otroligt slöseri, tack vare (?) tillgången på billig energi. Nu är den tidsåldern snart slut och vi behöver bli kreativa och framförallt disciplinerade i hur vårt samhälle fungerar.

Jag ser framför mig hur vi skulle kunna bygga upp en lokal småskalig matförsörjning som samtidigt ger social och ekonomisk hållbarhet. Och som är rolig, där människor träffas, byter syltburkar mot hönsägg, har slåtterlag och där det är lika naturligt att gå promenad med ett par getter som en flock Rottweilers. Skulle gärna prova på detta i praktiken, inte bara teoretisera kring det. Problemet är att jag är extremt ohändig och snudd på lat, skulle behöva gå i lag med likasinnade för att få det att funka. Så vad sägs, är du intresserad av att bli delägare i några kolonilotter och ett par stycken getter? Eller något liknande, jag är inte den som är den...