Ett långsamt avklädande

Talade med syster K på väg hem från kapellet om föräldrar och deras åldrande, hur allting tas ifrån en när man närmar sig döden. Och så sa hon, "det är ett avklädande". Och det är det ju, naket, fruktansvärt, ohejdbart, men också något vackert i det, jag skulle säga nästan sensuellt på ett andligt plan.

Vår styrka ska klädas av oss, våra ambitioner, våra förmågor, till och med vår fromhet ska kläs av oss. Vi ska bli brist och beroende och inte mycket mer. Och sen möta Guds kärlek till fullo och in i själens innersta märg.

Något liknande den vita dopsärken som blir ett med kroppen när man stiger upp ur dopgraven...