Svd om en ny andlighet

Ibland känner man sig som en dinosaurie som kristen, ohjälpligt på väg ut. Värst blir det när man hör nutida trosbekännelser, där Gud överhuvudtaget inte är en relevant person. Då menar jag inte ateisterna som öppet säger att de inte tror, utan det halvdana i att säga att tron på gud hjälper, det ger trygghet, lite andlig krydda i vardagen. Inte Gud själv alltså, utan min tro på något högre, alldeles oavsett vilken verklighet tron syftar på. Hör de vad de säger? Och tyvärr ser jag att det där påverkar mig också, jag lever i en kultur, och är en del av den, där Gud inte finns, inte verkar, inte dömer, inte hjälper och befriar. Där guds kärlek inte kan vara annat än en abstraktion utan konkreta konsekvenser. Denna kultur finns naturligtvis i vår lilla stadsdel också, och i mitt lilla liv dessutom. Så då är det väl kört med kristendomen då? Om det inte finns en gud, ja. Men finns Gud då kommer han också förbarma sig över alla oss otidsenliga dinosaurier och på något sätt vaska fram en framtid ur all vår otillräcklighet...