Ur De refuserade insändarnas salong

Några ord till en kanske blivande statsminister

I dagarna så pekades en av traktens söner, Håkan Juholt, ut som ledare för det traditionellt maktbärande partiet i Sverige, Socialdemokraterna, och helt naturligt luftades genast en del förhoppningar på att vår lite avsides region skulle få en förkämpe högst där uppe i maktens boningar. Och det kan vi ju behöva, det är bara att ta en titt på hur investeringspengarna för den nationella infrastrukturen (för-)fördelas för att inse att Kalmar län inte är en prioriterad del av riket. Ändå tror jag det både är meningslöst och en smula förnedrade att ta ut tiggarhåven och hoppas på en förändring, vi lever inte i en bananrepublik där diktatorn gör sin egen hemby till huvudstad, tack och lov! Det vi däremot kan skicka med honom på vägen uppåt är en påminnelse om att den samtida Metropoliskulten, dyrkan av Den Stora Staden, varken är särskilt sann eller önskvärd. Det sägs att den är framtiden, och därför måste nödvändigtvis lejonparten av de offentliga investeringarna och, vilket är värre, alla unga med drömmar och ambitioner skickas ner i dess hungrande gap.. Och att det som fortfarande är flertalet svenskars livsmiljö, de små storstäderna, de stora småstäderna, byarna och landsbygden, som en naturlig konsekvens av detta därmed ignoreras och lämnas till stagnation.

Att diskutera olika möjliga och omöjliga regiongränser spelar inte särskilt stor roll i sammanhanget, vi behöver snarare göra klart för oss vad som är regionens ansvarsområde och vilket handlingsutrymme den ska få. Inte så att vi ska kräva mer än vår andel av kakan för att vi behöver subventioneras, men vi ska faktiskt ha vår andel och på det regionala planet kunna bestämma hur den ska användas. Det är knappast längre möjligt att sätta någon tilltro till statsmakterna om den drar fram den utslitna klyschan att hela Sverige ska leva, om den ens används numera, utan det är dags att verkligen myndigförklara de regionala och lokala utvecklingskrafterna och ge dem ansvaret att skapa en hållbar framtid. Konkret handlar det om en omfördelning av de offentliga medlen ner på det regionala planet, framförallt när det gäller infrastrukturinvesteringar, men också inom kultur, forskning och utbildning kan samma resonemang användas, att göra makten mer småskalig och nära människor. Låt tusen blommor blomma!

Kan vårt land stå sig i konkurrensen med en sådan strategi, alla pratar ju om kreativa kulturer, storstädernas dragningskraft etcetera? Svaret på en sån fråga kan vara att du blir inte konkurrenskraftig genom att göra som alla andra, utan genom att odla det som är din egen styrka och särart. Sverige har inte förutsättningar att bli särskilt framstående inom Metropoliskulten, däremot så är vi ett vidsträckt land med stora regionala skillnader. Detta är något att bygga vidare på, att det finns rum och rymd för olikheter, inte att glorifiera hets och trängsel!


/Norrlidsbloggaren

PS. Östran vill inte ha mig! Förödmjukelsen, tvivlet, tårarna, det rister i min innersta skrivarfåfänga...