Harskranken tittar upp ur hålet

Vill dela med mig av en hoppfull händelse i mitt personliga liv, som väl ändå kan ha en del bäring på vår stadsdel och kanske en smula hopp även för den. Jag vill inte beskriva mig som särskilt modig och kan vara rentav harig när det gäller att undvika konflikter. Komplicerar de moraliska ställningstagandena för att slippa göra något, typ: "Det kan finnas en fullt naturlig förklaring att de där killarna bankar upp låset på cykeln där.." Man kan ha glömt nyckeln etctetera, ja, ni vet hur det låter i skallen för att slippa engagera sig.
I alla fall så var det ett gäng grabbar som kastade sten på en lyktstolpe i närheten av den nya förskolan, och man vill ju helst inte se sånt och ännu hellre slippa låta som en gammal tant, "Vet hut, ungar!". Men. Det är faktiskt våra surt förvärvade gemensamma medel som bekostar den där lyktstolpen, de som ska gå till en bra utbildning för ett gäng smågrabbar i Norrliden, bland mycket annat. Och så gör man faktiskt inte, sånt behöver man också lära sig, inte bara av kommunens anställda lärare, utan det finns en "byskola" som är vi allihopa och just mig och dig. Jag har också gjort dumma grejer i min barndom (och fortsatt också tyvärr..), fått åthutningar och understundom lärt mig en smula hut. Och någon dag måste man lära sig säga Vet hut! Det är också att bli en smula vuxen..
Så i alla fall så ropade jag till några gånger och till sist så stack de där ifrån - och lyktstolpen lyser vidare!

PS. Sen känns det rätt skönt att faktiskt inte bara glida vidare med känslan att man borde gjort något, utan faktiskt göra just det man borde göra. Kan helt klart rekommenderas!