Tre vägar dit – tre vägar hem

Varje morgon när jag ska till jobbet i Kvarnholmen så ställs frågan: Vilken väg idag? Det är till stor del en humörsak, för skillnaden mellan Ängöleden, Skogsliden och Norra vägen är marginell tidsmässigt. Norra vägen är den jag tar när jag har bråttom, den är snabb, rak, det känns som jag förflyttar mig, fast gatan är rätt tråkig och ödslig. Är det soligt så tar jag gärna in soluppgången över Varvsholmen, även om det är sorgligt med alla bilarna som åker löpande bandet in på Ängöleden. Måste kännas väldigt anonymt att rulla in i Kvarnholmen i en lång kedja med bilar separerade med någon sekunds mellanrum (ena filen tätpackad, andra filen helt tom). Är det lite fukt i luften och ljuset och ändå fint väder, så är det gångvägen över Funkabo och genom skogen som gäller. Jag vill faktiskt slå ett slag för just denna cykelväg, lite undanskymd, men ändå på något konstigt vänster den mest livfulla. Barn som cyklar till skolan, någon går ur villan och startar bilen, folk som rastar sina hundar. Norra vägen och Ängöleden är bara massrörelser, på Skogsliden kan man urskilja människor. Norra vägen och Ängöleden är ett mingelparty med för många människor, Skogsliden är en gemytlig soirée (fint franskt ord för fest...) där det finns plats för förtroliga samtal. Perfekt för oss som föredrar människor en eller högst två, tre åt gången. Enda problemet är att den är rätt knixig och har vissa rotproblem, den är obekväm helt enkel, och tyvärr är jag rätt bekväm av mig. Kort sagt, vägen genom Funkabo är nog finast, men den jag väljer mest sällan.

Låtom oss problematisera:
Kalmar har ett litet-problem. Jag säger inte att Kalmar borde bli dubbelt så stort, det fick gärna vara hälften så litet. Men centrum är för litet för staden. Mitt mått av oförutsägbarhet är att välja mellan tre olika gång- och cykelvägar till jobbet, känns inte jätte-rebelliskt. Och det är för många som blir för lika, alla bilarna ska in till Kvarnholmen på morgonen och ut på kvällen. I princip betyder det att du får ha dubbelt så breda vägar och dubbelt med parkeringsplatser, vilket är fyrdubbelt så tråkigt. En god stad är en slumpgenerator, ju mer förutsägbart det blir, desto mer fattigt och abstrakt blir det. Det är därför Norrliden är en förort när det kunde vara en stadsdel, och tråkigt där det kunde vara roligt. Människorna i Norrliden förtjänar bättre än att kretsa i omloppsbana kring en gammal 1600-tals stad med för mycket parkeringsplatser. Kvarnholmen är nog fint, men låt Norrliden vara fint också, det blir väl alla gladare av?