Vad jag egentligen ville säga

Länken till Sveriges Radio innehåller en intervju med er bloggare om utställningen vid Norrlidstorget, sändningen mellan 17.30 och 18.00 efter dagens eko. Det var väl en ok intervju på många sätt, men så här efteråt finns ändå känslan, var det detta jag egentligen ville säga, vad tillförde vårt lilla radiosamtal etervågorna och vår stadsdel?
Det jag skulle vilja foga till är nog detta: Vi behöver prata mindre om den etniska integrering vi ändå inte kan styra över och fokusera på stadens rumsliga och sociala integrering, den som vi faktiskt kan planera för och börja bygga redan idag. Att det finns etniska koncentrationer tror jag ska ses som en potential, inget annat. Detta eftersom stadens liv kan beskrivas matematiskt, om tio människor med brinnande teaterpassion möts i en stad, kan de sätta upp en pjäs, om hundra människor med teaterintresse finns i samma stad, har pjäsen en publik. Så också med etniska kulturer, i Södertälje finns ett fotbollslag som blir en hel folkgrupps stolthet, Assyriska FF, i samma stad kan också enligt samma logik finnas utrymme för en syrisk-ortodox kyrka som ger en social infrastruktur, restauranger, musik, etcetera. En ensam människa kan inte förkroppsliga en kultur, till det krävs en gemenskap av människor. Då kan man se mångkultur som en resurs, alternativet med att försöka "späda" ut invandringen maximalt är något som kan leda till rotlöshet och extremism som motreaktion.´Det är möjligt att det finns områden där svenskarna är helt frånvarande, och ja, det är i så fall ett problem, utan kontakt med majoritetskulturen i ett land är du och blir marginaliserad. Norrliden är inte så, det räcker med att gå runt gårdens trappuppgångar för att se att svenska efternamn finns på åtminstone hälften av dörrarna.
Det finns alltså olika sorters utanförskap, stadens utanförskap är kanske inte den värsta, men kanske den vi har mest möjlighet och ansvar att påverka. Och den har egenskapen att den drar med sig ett helt kollektiv bort från staden som gemensam arena. Efter minst ett halvsekel av att bygga isär staden måste vi vända på kuttingen och bygga samman den igen..


PS. Det har varit en rätt mörk dag, men på väg hem utanför trapphuset hör jag en liten kille, som jag känner rätt flyktigt, en våning upp ifrån köksfönstret säga: "Hej, min kompis!" Det var guld värt, hoppas han också har kompisar som är lika snälla mot honom..