Kan man sakna Norrliden?

Jag åkte bort i helgen (vidga sina vyer och allt det där) och satt på tåget hem och krafsade ner på ett litet papper allt jag saknat med min stadsdel. Alltså, i slumpmässig ordning, allt i Norrliden utan vilket livet varit en aning fattigare:

Barnen som leker på gården och hörs in i lägenheten genom den öppna balkongdörren. Föräldrar som ropar in sina barn till maten och blir ignorerade.

Molnen. Östkusten har vackrare moln än västkusten, särskilt på kvällen. Om norra Kalmar är bättre än södra Kalmar i detta hänseende vågar jag bara spekulera i. (Självklart!)

Ungdomarna som hänger utanför videobutiken i väntan på frisör och tillträde till arbetsmarknaden.

Att strunta i gångtunnlar och trafikplanerares påbud och ta markvägen över Norrlidsvägen och känna sig lite lagom svenskt rebellisk.

Completoriet och kvällspromenaden mellan mitt hus och Guds hus.

Mina heminredningsplaner (som förändras varje vecka, medan hemmet fortfarande är som det alltid varit).

Personer, livsöden, människor, själar.