Det som är ovant

Något var konstigt. I ett rum jag sett hundratals gånger så var det något nytt som hade invaderat, så diskret vit som möjligt, långsmal, men ack så stor, en högtalare uppe på kapellets korvägg. Det nya ljudsystemet har alltså landat, och det kändes ovant att den hängde där, kanske kommer även ljudet kännas ovant på söndag, man tänker "varför hålla på så där, det är väl onödigt?" Tills man vänjer sig då, vilket man ju till sist gör, och när de i sinom tid plockar bort högtalaren så blir det i sin tur ett skäl till melankoli eller irritation..

Det handlade nämligen om det ovana på jobber idag, alla kommunens anställda ska avprogrammeras från normer som inte längre är lika önskvärda som de varit förr i tiden. Nu låter jag kanske lite skeptisk, men det var faktiskt tänkvärda saker, även om jag hört samme föreläsare en gång tidigare och kände igen det mesta. Så på det viset kändes det som jag slösade bort era skattepengar en smula att sitta där en gång till, men order är order.. I alla fall så kom det upp en fråga vad jag skulle göra om min sjuårige son ville ha kjol till ett kalas, ska han få det eller inte, stå upp för ja, sitt ner för nej (det är så en värderingsövning går till). Och jag tycker faktiskt han ska få ta det valet själv (om jag nu hade en lillkille, vi snackar hypotetiskt här), kanske inte för att barn i alla lägen ska få bestämma själv, men för att jag inte vill lära mina barn rädsla. Jag tror inte jag skulle bli glad för en son i kjol, men en son som styrs av rädsla, det är sorgligt på allvar.