Emil de Norrliden

Det spelar egentligen ingen roll var någonstans, alla har ju växt upp på något ställe, men det ligger på landet, inne bland granskogar med en sjö, och så hagmarker vid sjön. Det finns hästgårdar där, men när jag kom dit hade det sista jordbruket lagt ner för länge sen. Stora Lygnö heter det, sån var adressen fram tills Postens gatunamnsreform för några år sedan. En vanlig svensk by med någon slags strävsam skönhet, vacker som en bondmora skulle jag säga, inte märkvärdig, gör sig inte till, men är fin på sitt sätt. Min hemby, alltså.

Det slår mig när min pappa berättar (för sisådär tusende gången) om personerna från hans egen uppväxt i byn, att de inte heter sånt som människor heter idag. Det är Erik på Lia, Moffen i Gräskärr, Storestens-söstra och annat i den stilen. Namn som växt fast i platsen. Jag kan inte påminna mig en enda människa i min generation som kallas något sådant, det finns helt enkelt inte. Skulle någon stackars sate bli kvar på en och samma plats hela livet så spelar det ingen roll, vem annan skulle veta om det? Vi lever i en nomadkultur numera, rötter är en belastning.

Kommer då jag någonsin att kallas för Emil de Norrliden? (Emil från Norrliden på spanska) Det är inget av mina stora livsmål, men jag gillar klangen av det...