Det besvärliga landskapet

Läste precis klart Smålands historia vilket gav vissa tankar kring landskapsmentalitet, vad som kännetecknar Småland och smålänningen. Utan att överdriva det hela och falla in i någon slags raslära, var det ändå några kännetecken som jag tyckte var extra intressanta. Smålänningen har alltid varit något (eller mycket) - besvärlig. Framförallt för överheten, oavsett om den varit politisk, religiös eller kulturell. Smålänningen har varit konservativ gentemot påfund utifrån, förnyare och förändrare har funnit landskapet svårbruten mark. Frikyrkorna som hade ett av sina starkaste fästen i Jönköping betraktade resten av Småland som mörkt och förtappat, arbetarrörelsen hade svårt att få ett folkligt stöd i landskapet, storkommunreformen var impopulär i dessa trakter, och Gustav Vasa ska vi inte ens nämna.. Nu var de inte bara motsträviga, ibland hade omvälvningar av diverse slag sina rötter i Smålands mylla, Linnés vetenskapliga revolution, IKEA:a erövring av våra vardagsrum, etcetera.
Och avslutningsvis, Småland i singularis är naturligtvis en sentida uppfinning, här finns stora skillnader på läns- eller till och med sockennivå. Stor självständighet i förhållande till världen utanför, samtidigt som sammanhållning på den lokala nivån har varit den dygd samhället har vilat på. Detta låter kanske inte som ett framgångsrecept i vår tids modernitet, men få saker åldras lika snabbt som moderniteten, imorgon kan den vara en helt annan typ av modernitet, där Småland funkar en smula bättre än i dagens. Och i vilket fall, vore smålänningen smålänning om han brydde sig något värst om vad samtidens överheter tyckte om hans eller hennes sätt att vara?