En fråga

“Vad sysslar ni arkitekter egentligen med? Har ni inget i skallen överhuvudtaget?”

Ja, det kan man fråga sig. Det gällde Norrlidsvägen, en pojke går av bussen, går över vägen, PANG!, en bil kastar upp honom i luften men han klarar sig mirakulöst. Flickan som får pojken över sig har inte samma tur, hon är förlamad idag. Bara sådär, från en dag till en annan, ett helt liv av förhoppningar som grusats och blivit så mycket svårare.

Någon hade naturligtvis tänkt ut det hela, att det skulle bli tryggt och säkert. Om vi bygger tunnlar för de som går, då är risken för olyckor noll och intet. Då kan de som kör komma fram snabbt och bekvämt, det tjänar alla på. Då behöver vi inga övergångsställen heller. Problemet är att i själen så är vi alla bilister, vi tycker snabbt och bekvämt är viktigare än tryggt och säkert. På samma sätt som bilisten tjänar några sekunder på att köra 70 istället för 50 på Norrlidsvägen, så tjänar fotgängaren ett par sekunder på att snedda över vägen istället för att ta tunneln. Jag sneddar över, varje gång, och det gör alla andra också. Det ger mig inte det minsta dåligt samvete, varför skulle mina sekunder vara mindre viktiga än bilistens?

Nästa gång någon försöker försvara den trafik- och stadsplanering som gett oss Norrlidsvägen med att det är för skydda oss från olyckor, då säger jag: Nej, det är det visst inte. Det är för att bilen skall komma fram obehindrat utan att ta hänsyn till dem som går. Det andra är bara skitsnack.