Ny i Norrliden

Vi snackade i kyrkan i fredags om detta att vara ny i församlingen. Att komma in i en gemenskap, ett sammanhang, ett liv du inte känt till förrut och göra det till sitt. Det leder tankarna vidare till hur det är att vara ny i stadsdelen (och för de som undrar, jag har inte bott här i mycket mer än ett halvår), också en omtumlande upplevelse.

Ingen tvingade Norrliden på mig, jag valde faktiskt mellan detta och Oxhagen. Nu var väl lägenheten en stor faktor i valet, men också tystnaden, det gröna, husen och gårdarna. Men framförallt något som är svårt att beskriva men ändå otroligt viktigt, identitet. Norrliden är en plats, med en stämning, en atmosfär, ett sätt att röra sig. Inte bara positiva egenskaper naturligtvis, men det är en plats och den platsen är Norrliden. Oxhagen, vad är det? Hus, vägar, gräsmattor, men inget sammanhang. Vem skulle blogga Oxhagen?

Jag har flyttat runt mycket de senaste åren, vilket lite paradoxalt gjort mig till ambulerande lokalpatriot, jag identifierar mig något oerhört med de platser jag bor på. “Norrliden, c'est moi!” Men det är inte så att jag sålt mig till vilken stadsdel som helst, bara för att. Norrliden är värt att älska!

I Norrliden hälsar man på de man känner (och några till), stannar och växlar några ord och går sen vidare en aning gladare i själen. Jag är barnsligt förtjust i sådana slumpmässiga sammanträffanden, för mig är det en av livets kryddor som det gärna får saltas väl med. I centrum tittar folk in i skyltfönstret när de stöter på någon de känner... I Norrliden är det ok att ropa upp någon från gården på fika utan att bli polisanmäld för trakasserier. Och visst, det är kanske en hård stadsdel med många människor som sliter och kämpar på marginalen, men just därför finns det också en sammanhållning. Vi måste hålla ihop, annars kollapsar vi under det yttre trycket eller exploderar av det inre. Det måste vara rätt odrägligt att bo i en stadsdel där alla fötts med en silversked i munnen, ingen vågar öppna käften av rädsla för att den ska falla ut. Och som boken med stort B säger:

Bättre en tallrik kål med kärlek
än en mör oxstek med hat.
(Ordspråksboken 15:17)