Ode till en stor liten kyrka

Jag älskar min församling. Det finns mycket värme där och människor som går upprätta och andra som är trötta och vågar vara svaga och inte skäms för det. Det är inte allt och alla jag förstår mig på, det är säkert inte alla som förstår sig på mig, men vi är familj och det finns respekt och kärlek i den familjen. Dessutom är det ett himmelskt ös på gudstjänsterna...

Två Systrars är fint, men samtidigt måste det sägas att du ska inte vänta dig mindre av Kristi kropp. Det Jesus var och gjorde för 2000 år sen, det är vår församlings uppgift i Norrliden 2006. Det borde vara mäkta häftigt, annars är det något som inte står rätt till. Och det är häftigt, idag firade vi Tacksägelsedag och var jag inte glad och tacksam när jag kom till kyrkan, så var jag det i alla fall när jag gick ut. Attans, säger du, nu är det försent, jag missade Magnus predikan, körens sång, Toras flöjt och kaffe och bullar efteråt. Bullarna är uppätna, musiken lever vidare bara i minnet, men Magnus predikan, den kan du faktiskt höra här.

Låt säga att jag bjuder in dig till att fira gudstjänst med oss, då menar jag att du gärna kan komma förbi halv tio en söndagsmorgon till kapellet. Men jag menar det också som en inbjudan att öppna händerna en aning eller på vid gavel för att ta emot livet från Gud och också med öppna händer ge det vidare. För livet blir större när det delas. Det är också gudstjänst, och den begränsar sig inte till vårt fulsnygga lilla kapell vid Norrliden Centrum.

Vi skulle ju kunna säga att vi inte är farliga och att det inte är något särskilt med det hela. Men det är roligare och ärligare att sätta upp som en liten varningsskylt vid ingången, “Livet blir aldrig det samma igen”. Allt som är värt att älska är farligt för en, för det är omöjligt att kontrollera. Alltså hjärtligt välkommen, men säg inte att jag inte varnade dig!