Dikta Norrliden!

Poetry Slam Kalmar gick av stapeln i helgen och Norrliden var representerat, nämligen i form av mig själv. Norrliden, c'est moi som ni kanske kommer ihåg. Nu avgick inte allas eran favvo-stadsdel med segern denna gång, med en ynka tiondels poäng vann en viss Ulrika Sandahl (grattis!). Kanske jag har större lycka med marginalerna nästa gång. Som en helgbonus vill jag bjuda på en av dikterna/monologerna jag använde i lördags, från min förra hemstad,

Göteborg

Scenanvisning:
Spårbunden trafik. Sista turen innan nattgaraget. Människor ropar ur sig allt de bär på innan sängen eller klubben. En resenär i ett större sällskap tystnar vid sin fönsterplats utan att de andra lägger märke till det.

”Hallå, var det inte min tur att leva lite grann? Ett par shots bort bara, det går snabbt nu, sen skratta tillsammans med grabbarna så lungorna imploderar och bryta ihop på andra trappsteget med gråten långt nere i halsen och flickan bredvid som tröstar en och spänna på henne efteråt inne på toan, tredje båset från vänster, och snacka Sartre in på småtimmarna, lite de Beauvoir för damernas skull, med absint i ådrorna och känna giftet verka och älska varje minut av det med låtarna från mitt sista skoldisco på högtalarsystemet och sjunga med långt in i andra, tredje versen och vara så där vacker att jag inte känner igen mig själv i spegeln och strunta i vilket med sedlar på bardisken och kvar i fickan med silverklämma runtom och stjärnorna lyser upp hela gatan och jag kan namnet på de mest absurda som Castor och Pollux i Gemini, Tvillingarna, och världen förundras och vattnet värmer när vi tar nakendopp från Lejontrappan och det är som en film om ungdomen av en åldrad italiensk regissör.

Så vakna upp med ölburkar ploppande runt skallen i vallgraven på Södra Hamngatan som ibland är ljum för alla fyllepissar i den och människorna jag känner står och skrattar åt mig utom någon vid sidan om som gråter men som kommer skrika imorgon och klyva mitt stackars huvud i två bitar men jag bryr mig inte utom att jag inser allt är förlorat och trasigt och synd att det inte går att laga men nu vill jag hem och däcka i säng och tills dess är det bäst att suga på karamellen medan den varar.

Jag såg en film om en spårvagn skyltad Lethe, Glömskans flod, men det var visst inte denna. Jag såg noggrant efter innan jag gick på.”