Snö som faller utan vind

...står det på min skärmsläckare. På spanska då, ett ungefärligt citat från Italo Calvinos essä "Sex förslag för nästa milleniet". Tror kapitlet handlade om Lätthet, en dygd för ett modernt hållbart liv och samhälle.

Kom att tänka på det när jag såg snön på marken i ytterst tunna drivor som knappt täckte marken, och morgonsolen på det. Norrliden är vackert idag, i kall vårvinterskrud. Och spanskan kom från att Kalmar får fint besök i vår, en kille från Costa Rica som ska vara volontär i kyrkan, först och främst nere i församlingarna nere i stan, men Yader, som han heter, kommer säkert på besök upp till Två systrar också, och det ser vi fram emot. För er som undrar vad som hände med David så mår han bra och tänker ofta på oss med värme, tacksamhet och i bön.

Vad är poängen med att volontärer kommer hit från fattiga länder som ju verkar behöva oss mycket mer än vi nehöver dom? (Endast skenbart sant även ekonomiskt...) Kanske kan det lära oss en annan lätthet, en glädje över det vi har? Att det finns något vackert i tunn snö på marken när strålande februarisol ligger på, som vi missar när vi åker charter till Thailand, romantikweekend i Paris, shopping i New York och retreat i Östanbäcks kloster. Allt det där har ju sitt värde i sitt sammanhang, men det är livet jag lever här och nu som är mitt eget. Det andra är att vara gäst i en annan verklighet. En sån här dag är min egen verklighet alldeles tillräcklig, som snö faller till marken utan vind, den lägger sig till rätta av sig själv...