Dofter och ljud på 402:an

Jag cyklar som sagt, men däcket är punka och det var bara att kassera innerslangen. Så den senaste veckan har jag fått ta bussen till jobbet. (Nej, jag arbetar inte i Norrliden, någon måtta på lokalpatriotismen får det vara...) Vi är nu välsignade med riktigt hygglig kollektivtrafik, det finns en 411 och en 412 från Skogsrået in till stan, men kanske framförallt stombussen på Norrlids- och Tallhagsvägen in till centralstation och vidare till barnfamiljernas Smedby, gamla pålitliga 402:an.

För dig som väntar dig en skildring av exotiska bussfärder med sambatakter och medtagna bönemattor a lá Rinkeby, kan jag bara råda att sluta läsa innan du hinner bli besviken. På sin höjd har jag sett en man med kippa, en kalott för att skyla huvudet. Jag antar att det var den muslimska varianten, men säker kan man aldrig vara. Det finns väl också en del klotter på bussen, men absolut inte av den omfattning man kan se i stadsdelar som verkligen andas desperation. Har svårt att tänka mig att någon känner sig otrygg på bussen, allt är i själva verket väldigt normalt och alldagligt.

Vad finns det det då? Det finns en man i sätet bakom som doftar av tuggummi, riktigt tuggummi, såna där långa platta remsor som är färskvara och måste skyddas av aluminiumfolie. Gymnasieungdomar som alla verkar ha en alldeles egen stylist. (På min tid var det så mycket lättare, ett par Levis-jeans och du hade ditt på det torra) Några hållplatser senare och två tjejer sätter sig på bagagehyllan, det ser rätt avslappnat och världsvant ut. Bussen är inte fullsatt än, men alla lediga säten kommer med en bänkgranne, då står man hellre eller använder okonventionella sittutrymmen.

Vi har passerat Ölandsleden. Nu kommer vatten på bägge sidor och stad på bägge sidor, dimma på morgonen, om kvällen ser man belysningen på Ölandsbron. Det är vackert, men samtidigt ödsligt, vi svischar bara förbi, vi rör oss inte genom något. Det är motorvägslandskap, om än ett vackert sådant.

Morgonmänniskorna är tysta eller eller talar såpass lågt att det inte går att höra om vad (om man nu vore intresserad...). Det låter förtroligt, som djupa viktiga samtal, såna man minns resten av livet. Det verkar kärleksfullt. Kvällsmänniskorna bryr sig inte om någon hör, många vräker ut sig, viker ut sig, fläker ut sig in i små, små mobiler. Tonen är rå, volymen hög, det talas om fester, tjejer, de senaste sportresultaten eller någon ny reklam på teve. Är det samma människor? Men vad har hänt under dagen? Eller för all del, från motsatt håll, vad händer under natten som gör sån skillnad?