Det kom ett mejl...

Det är lätt att säga sanningar till såna man inte känner, svårare att kritisera namn som kommer med ett ansikte. Så vad gör man när ett mejl droppar in från den som ritade Norrliden någon gång på sextiotalet? “Du, ditt stadsbyggnadstänk var bara så naivt!” eller “Gårdarna är ju mysiga, men glömde ni kvar gatorna på ritborden?” Nej, så säger jag kanske inte, för jag blev glad att höra från han och stadsdelsrundvandring till våren låter väldigt trevligt, ja tack. Men jag undrar hur de tänkte, det gör jag faktiskt. Norrliden var segregerat redan innan den första underpriviligierade marginaliserade hyresgästen flyttade in, och sedan dess handlar det helt enkelt om att göra det bästa av segregationen. Att försöka uppväga med mänsklig infrastruktur, det som brister i den tekniska infrastrukturen. Det stod någonstans att jag älskar Norrliden, men det är inte okomplicerad kärlek. Jag gillar en stadsdel som har fått kämpa i tillvaron, men det är ingen ursäkt för dem som byggde pseudostäder under miljonprogrammets glada dagar. Hur tänkte dom? Just den frågan - finns det nu någon som kan svara på.


PS. Till rundvandringen har jag i dagsläget egentligen bara ett måste, den halvtrasiga gatlyktan nedanför Två Bröders väg. Den är vacker, går inte att fotografera, måste ses i levande livet.