Farväl till en präst

I förra söndagen var Magnus avskedspredikan i kapellet, men för mig var det fredagens barnkalas som kommer gro fast sig i minnet. Trettio barn satt lite spänt i kapellet för att fira en barngudstjänst innan saften och bullarna. Många kände jag inte igen, kanske nya för hela grejen. Och de bekanta ansiktena var också nervösa, inga vuxna att falla tillbaka på, det här var helt och hållet deras gudstjänst. Vad var så stort med det då, kan du fråga? Vad var det fina i den predikan till skillnad från alla de andra vackra, salta, ljusa, kraftfulla jag hört andäktigt och sedan glömt? Inte för några teologiska poänger eller känslovärme eller trohet till bekännelsen eller... Egentligen bara det självklara i att tro på Gud och att han tycker om dig och mig. Och att det är svårt att blotta sin tro för ett barn för så mycket faller bort och visar sig som skrymteri. Det kräver en hel del mod. Och det borde vi göra oftare - och ingen präst borde få kliva upp i en predikstol innan han eller hon grillats av minst en överaktiv frågvis dagisavdelning...

PS. Du kanske undrar vad jag gjorde på barnens fest? Jag kom för att be vesper ur Tidegärden som vanligt - men Gud ville annorlunda den kvällen...