Problemlösning á la Vitruvius

Arkitekter är förutsägbara. Oavsett vad som är problemet, höga uppvärmningskostnader för din villa, kriminalitet i din stadsdel eller sömnlöshet i din säng, kan du vara hyfsat säker på att lösningen innefattar (minst) en ny byggnad, helst stor och spektakulär. Det behöver nu inte vara den sämsta lösningen, bara för att den är förutsägbar. Fördelen med goda arkitekter är att de tänker strukturellt och långsiktigt, de löser den underliggande knuten och försöker inte bara ta bort symptomen. De löser dessutom gärna tio andra problem som du inte ens visste om att du hade problem med.

Låtom oss applicera på Norrliden. Jag stör mig något fruktansvärt på allt skräp längs gång- och cykelvägarna i vår stadsdel, alla plastpåsar, godispapper och annat som inte folk åbäkar sig med att slänga i papperskorgen tio meter bort. Jag skulle kunna skriva en argsint insändare i någon av våra lokala tidningar, kanske tänker sig någon för nästa gång innan han/hon skräpar ner. Gissningsvis varar den effekten i, säg en vecka. Jag måste alltså skriva en insändare i veckan för att upprätthålla situationen som jag vill ha den. Vore jag litterär performancekonstnär skulle det här alternativet kunna vara tilltalande (jag tänker man kunde samla dem med tiden i en gemensam volym, givetvis under olika insändarnamn så det för en utomstående betraktare verkar som en hel folkstorm över skräpigheten). Som jag sätter mer värde på min tid och mina ord än så är det tyvärr uteslutet.

Problemet är helt enkelt att det allmänna värderas för lågt. I andra delar av staden finns en så kallad “NIMBY”-mentalitet (Not In My Back Yard = Inte i min bakgård). Gud nåde dig om du slänger ett papper, inte plockar upp efter din hund, eller den yttersta oförskämdheten, försöker planera in ny bebyggelse nära ditt hus, din park, din busshållplats eller din älskarinnas frisör. Vi behöver en mycket ringa dos av NIMBY även i Norrliden, bara som en krydda i det kollektivistiska miljonprogramstänket.

Hur kommer vi dit? Vi förtätar så att det är mer intressenter i det allmänna, så att det finns pengar att investera i högre kvalitet av det allmänna. Och faktiskt, minskar tillgången på allmän mark så att utbudet bättre matchar efterfrågan. Vi lever i en mer individualistisk tid och det är bara att gilla läget och strävsamt förbättra det. Gärna med nya, stora och spektakulära hus...


PS. Vitruvius är en romersk arkitekturteoretiker med ikonstatus från första seklet innan Kristi födelse, mest känd för Tio böcker om arkitektur, De architectura,
som trots namnet kan fås i pocketupplaga.