Norrliden brinner!

Visst brann valborgsbrasan i Norrliden också, men en aning för tidigt. I söndags kväll fann någon det för gott att tutta på bålet uppe på kullen. Brandkåren kunde bara titta på...

Lite småroligt – och lite småtragiskt. Lusten att sabba är en rätt sorglig affär, en snuttefilt att dölja allehanda frustration och ångest med. Skräpa ner, sabba, tagga, det gör Norrliden en smula tråkigare att leva i. Som om ingen bryr sig, vi får hålla på att skita ner vårt lilla hörn av jorden för det skadar ju ändå ingen annan.

Norrliden är en del av Kalmar – och är det inte det får vi göra det till en del. Poängen med en stad är att alla hör samman, vare sig vi vill det eller inte så är vi sammanlänkade och måste klara tillvaron tillsammans. Det är det som är så urbota dumt med funktionalismens stadsbyggande, allt delas upp intill förbannelse och helheten trasas sönder i små fragment och vissa av fragmenten kallar vi skräp och smuts. Som Norrliden.