Svd om en ny andlighet

Ibland känner man sig som en dinosaurie som kristen, ohjälpligt på väg ut. Värst blir det när man hör nutida trosbekännelser, där Gud överhuvudtaget inte är en relevant person. Då menar jag inte ateisterna som öppet säger att de inte tror, utan det halvdana i att säga att tron på gud hjälper, det ger trygghet, lite andlig krydda i vardagen. Inte Gud själv alltså, utan min tro på något högre, alldeles oavsett vilken verklighet tron syftar på. Hör de vad de säger? Och tyvärr ser jag att det där påverkar mig också, jag lever i en kultur, och är en del av den, där Gud inte finns, inte verkar, inte dömer, inte hjälper och befriar. Där guds kärlek inte kan vara annat än en abstraktion utan konkreta konsekvenser. Denna kultur finns naturligtvis i vår lilla stadsdel också, och i mitt lilla liv dessutom. Så då är det väl kört med kristendomen då? Om det inte finns en gud, ja. Men finns Gud då kommer han också förbarma sig över alla oss otidsenliga dinosaurier och på något sätt vaska fram en framtid ur all vår otillräcklighet...

Mitt i naturen-varning

Såg lite vilt på väg hem från kapellet, först en sidensvans bredvid cykelvägen och sen satt en hare väldigt fridfullt inne på gården. Måste vara svårt att hitta mat i dessa tider, vi har minst en halvmeter snö på backen...

Elofsson årets hedersnorrlidare!

Mycket av det man ser på OS-sändningarna i känsloväg framstår som rätt artificiellt, men episoden igår kväll med de svenska skidåkarna ger en tillbaka hoppet att sporten ändå har något att ge oss människor, när kampen och glädjen är äkta, när det känns som rättvisan segrar. Det som rörde mig mest var ändå Per Elofsson efter loppet, faktiskt en av Sveriges mest fascinerande idrottsmän, om än inte den mest framgångsrika. Att se den uppriktiga glädjen för någon annans skull var en ljusglimt i all mediahysteri som omger dagens elitidrott. Var det inte lite kärlek vi såg som kom upp till ytan utan att kunna hejda sig? I vilket fall är det lätt att utnämna Per till årets hedersmedborgare i stadsdelen, kärlek och glädje vill vi se mer av här!

Fettisdag i kapellet

Var hemma med rinnande näsa idag, så jag passade på att ta sopplunch i kapellet, faktiskt mitt första besök på Kafé Kärleksängeln. Och vilket ställe! Jättegod matig köttfärssoppa med macka till, sen var det semla eller våffla till efterrätt. Tydligen är det rätt många i stadsdelen som upptäckt tisdagslunchen i kapellet, gott om folk, de flesta i mogen ålder men också några i den yngre generationen. Gick hem med en skön, varm känsla i kistan...

Snålblåst på ön..

Trodde jag skulle blåsa bort genomspetsad av en hord vassa små iskristaller på min promenad ut till Varvsholmen. Ville se hur de rika och mäktiga trivs ute på lyxön när det börjar blåsa kallt. Konstaterar att det har sina nackdelar att bo "sjönära" utan en skog mellan sig och sundet. Kanske någon av lirarna där ute trots allt fick lust att ta sitt pick och pack och flytta upp hit till Norrliden? Visst är ni välkomna, men har hört att det inte finns riktigt lika många lägenheter tomma här som på ön...

Gospelblues på Slottet

Kanske är Norrlidenkopplingen svag, men hon kommer faktiskt från Mönsterås, så rimligtvis är Norrliden den del av Kalmar som är närmast hennes hjärta...

I vilket fall så var det en härlig konsert med en del ljudspöken i Gröna salen, de ville väl också vara med kan jag tro. Kvinnan vi lyssnade till heter Elin Ruth Sigvardsson och hon är förutom, lång, vacker, musikalisk också numera väldigt rockig. Lite sorg, lite glädje, mycket hjärta. Norrliden tackar dig med en slängpuss hela vägen upp till Mönsterås!

Folktomt?

Efter den första ruschen med barnfamiljer som stormade ut i snön med pulkor och skidor, verkar det ligga som ett lugnt, vitt täcke över stadsdelen. Kanske har man tröttnat på snöänglar, snögubbar och snöbollskrig och håller sig inne i värmen istället? Jag har ju en förkylning att skylla på, men ni andra, ut i snön med er! Ni vet inte när ni får chansen nästa gång...