Den första snön lägger sig över Norrliden, det virvlar runt utanför fönstret, himlen är helt mjölkvit, men gräset lyser fortfarande igenom snötäcket. Träden är svarta grenar med vit ovansida, som ett riktigt fint svartvitt foto, det har kontraster, svärta och ljus, det är inte bara något jämnt gråslask. Och det är tyst, tyst (förutom tangentklicket från min dator när jag skriver detta (det där var en s k
verfremdung...)).
Har ni tänkt på att det går att se skillnad på människor när det snöar? De som har gått långt har en vit snökappa på sig, medan de som precis har gått ut inte har det. Jag tänker mig att mamman med barnvagnen och barnet med snö på mössan som precis går förbi här utanför mitt fönster kommer långväga ifrån för att uppleva snön i Norrliden. Inte snö tillräckligt för en promenad ända bortifrån södra Kalmar, men kanske Djurängen i alla fall? Välkommen i så fall...
Nu var det någon som joggade förbi här på gräsmattan, det såg riktigt plågsamt ut. Dessutom, man ska gå sakta när snön faller, ta tid på sig. När vattnet har tagit sig så mycket besvär med att frysas till kristaller långt uppe i atmosfären, falla neråt och ibland uppåt när vinden lyfter, snurra runt, runt och till sist falla över en, på kläderna, ansiktet, man kanske sträcker ut tungan till och med. Kort sagt, när snön har tagit sådan tid på sig att falla på just dig, just här i Norrliden, då är väl det minsta du kan göra att stanna upp och njuta av det?
