Elaka Norrliden

Ingen har påstått vår stadsdel är paradiset. Ändå blev jag lite ledsen häromdagen, cyklade från kapellet hem när en punkartjej ropade gubbdjävel efter mig, och så något om min cykel, som om den någonsin gjort henne något...

Oprovocerade elakheter förvirrar mig. Varför vill någon bara så där tillfoga någon annan ont? Det gör mig illa berörd, för hennes skull. Kan inte och vill inte spekulera om vad som ligger bakom, men tror inte jag eller min cykel har särskilt mycket med det att göra. Vet inte om detta ska ge mig åldersnoja heller, inte ens trettio och representerar redan etablissemanget...

Du kommer väl?

Nej, jag missade den redan klassiska träningen i tisdagens ösregn, men ikväll i Norrliden hade vi en ösig, tuff, rolig träning. Solen sken, vi var inte så många där, men vi sprang för hela laget. Skönt att vara tillbaka...

Och skönt att det märks att man varit borta. "Du kommer väl nästa tisdag?" Det är omtanke, att alla behövs i laget, men också ett rättmätigt krav. Är du med i laget, då ska du banne mig dyka upp på träningarna också. Det är en gemenskap där alla har ett ansvar. Och kanske ett gott exempel för kyrkan här, vi blir ofta så oroliga för att det ska verka som vi ställer krav på människor och de ska känna sig pressade, att vi tassar som katten kring het gröt. Men varje gemenskap värd namnet kommer med ett eget ansvar, att låtsas som det inte finns gör ingenting lättare, det bara upplöser gemenskapen. Så visst, jag kommer! Och du också väl?


PS. Känns nästan lite hycklande att skriva så här med tanke på min skrämmande dåliga närvarofrekvens, men jag ska bättra mig, jag ska. Och undanflykterna och bortförklaringarna kan vi spara till någon annan gång...

Dansa och var glad!

Nu är min semester slut och jag är tillbaka i Norrliden mer stabilt. Kanske också att det varit lite uppehåll - med bloggningen alltså, annars har regnet mest porlat ner hela tiden.

Så kunde jag också fira gudstjänst i mitt eget lilla kapell, som dagen till ära hade spontan helig dans vid koret. Två småttingar som virvlade runt i sina klänningar som riktiga dervischer medan vi andra sjöng. Jag ska inte säga att de var helt omedvetna om att vi beundrade hur glada och vackra och dansanta de var, men de brydde sig inte mycket om det i alla fall. Bara något ögonkast till mamman då och då för att vara säker på att hon verkligen såg hur fint det hela var. En riktig förebild för hur vår gudstjänst bör vara! Dansa och var glad - för Gud tittar och är glad med oss...

Inte förträffliga...

...men glada är vi att Två systrar är Två systrar! Jag var bortrest i helgen och firade gudstjänst utomsocknes, en ståtlig barockkyrka, utsökta träarbeten och en imponerande altaruppsats. Till och med ett vackert tabernakel ovanför altaret fanns det för det invigda brödet och vinet, Bengt hade älskat det! Men ingen församling. Jo, några människor var vi ju, men inte församlade, utspridda i bänkarna och för få att fylla upp rummet. Det såg ut som det ser ut i en katolsk kyrka vid Medelhavet - mellan gudstjänsterna...

Deprimerande var det. Poängen med att samlas till söndagsgudstjänst ar ju att fira att vi hör samman i Kristus, att vi är en familj av bröder och systrar. Då vill jag kunna höra min bänkgranne sjunga, jag vill höra att vi ber tillsammans, vara nära människor jag bryr mig om och som bryr sig om mig.

Dagens Otis Redding-citat: You don´t miss your water, ´til your well runs dry...

Krandans!

 
 
 









































Nej, det är inte ett modernt performance-konstverk i Norrliden, det är pcb-sanering av fogarna mellan betongelementen. Därmed inte sagt att den praktiska nyttan nog är ungefär likvärdig...

Tog bilderna för någon månad sen, så varför blogga dem just nu?

1. Jag har nyligen införskaffat den nödvändiga kabeln för att överföra mina mobilbilder till datorn, så jag hoppas i framtiden kunna ha lite mer bildmaterial på bloggen!

2. Under gårdagens skyfall fick jag rapport från en granne om att fogarna ännu inte är fixade och att vatten läckte in i lägenheten, med påföljden att innerväggen är redo för skrothögen. Ingen vaktmästare fanns heller tillgänglig för att göra något åt saken...

Helvetesjävlaavgrundsmisär

 
“Jag vill komma hem till någon. Till någons hem. Komma hem klockan fem med mig till dig. Till en människa av kött och blod och hud och Gud och frasstekta kramar och molnmjuka mackor. Jag vill komma hem och säga hej till någon som känner mig.

Jag vill inte, nu räknar jag upp dom, komma hem till en bostadsrätt, hyresrätt, nästan rätt, hovrätt, varmrätt, tretton rätt, civilrätt, brottsrätt, säga rätt, tänka rätt, känna rätt, älska rätt, som dom som måste ha rätt om dom som inte har rätt.

Jag vill ha vänner som lyssnar och kan pyssla, om mig och om sig, som tror att det går och går, som hoppas så högt de kan nå och inte landar på min tå, som väntar sig något som inte förräntar sig och kan be och le och ser att det finns mer än lyckohetsen de driver i pressen och att en fredagsbilaga är en saga som kan bedraga om man inte är försiktig och lite listig och gömmer det man drömmer.

Jag vill inte ha vänner jag inte känner, som bara låtsas och aldrig är där när inget annat bär, med alla sina åsikter som är avsikter att rädda ansikten; kan inte säga hejdå då, fast det är det de vill eller stå helt still, fejka rörelse och skicka upp rökelse för att dölja det börjar lukta rätt illa nu.”

PS. Grafittin är plåtad på cykelvägen in till stan...