Lyser fingret?

Cyklade förbi "Mendes finger" ikväll och kom på att jag aldrig har sett tingesten lysa, några gånger har vindspelet snurrat, men ljus har det aldrig blivit. Jag kanske bara haft dålig tajming?

PS. Vid skolporten som vetter mot multiarenan finns en offentlig cykelpump av högtrycksmodell, om nu någon missat det. Bra tips för dem som tröttnat att slita med handpump...

Norrliden efter apokalypsen (ett smakprov!)

Laudes, söndag

Två systrars kapell

2:a året i Odjurets tid

”Gud, kom till min räddning.

Herre, skynda till min hjälp.

Ära vare Fadern, Sonen och den helige Ande,
- nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.”

Morgonens solljus föll genom det urblåsta korfönstret på bakre väggen där putsen hade börjat släppa från lecablocken. En snäcka och dess våtspår på väg upp mot taket glittrade till. I den tomma Maria-nischen bredvid det sönderslagna kalkstensaltaret lyste begynnande mossa smaragdgrön.

”…Han skall komma ner till oss från höjden,

en soluppgång för dem som är i mörker och i dödens skugga,

och styra våra fötter in på fredens väg.”

Noah reste sig upp, bugade mot det halvt brända, halvt nedklottrade korset som hängde från taket, ”Just do it!” stod det i illrött tvärs över de utsträckta armarna. Ansiktet var oläsligt men den förgyllda glorian runt huvudet skymtade bakom sotet. Han kastade upp packningen på ryggen och gick i tystnad ut ur kapellet. Jag satt kvar en stund och lät mig omslutas av det åttkantiga kyrkorummet, rensat från det mesta av sina symboler men fortfarande tveklöst ett gudshus. Det var faktiskt bättre när de klumpiga ramarna i fönsterraden under takfoten hade försvunnit, troligen uppeldade eller helt enkelt vandaliserade i den första tidens kaos, rädsla och förvirrad ilska som inte visste vart den skulle riktas. Nu var de bara hål i murar som fritt släppte in ljus, luft och ljud.

”…Lovad vare Kristus, vår sanna sol och dag, som lyser över alla och som inte vet av någon afton:

- Du, Herre, är vårt liv.”

Takdroppet ner i dopfunten ekade svagt mellan väggarna, under natten blev det kondens på yttertaket som rann ner för det rundade innertaket till mittpunkten, precis ovanför dopfunten i kalksten. Plåtskeppet, som numera liknade ett vrak, släppte genom vattnet som i ett dekonstruktivistiskt vattenspel. Skönheten i kyrkan som övergiven och förfallen var slående, nästan som en gudomlig hand hade styrt arkitekten just med tanke på att det var detta tillstånd som var målet och meningen med kyrkobyggnaden, perioden med faktisk användning bara ett kort preludium. Droppet gav en rytm till rummet som man bara kunde försjunka i, bönen blev ordlös, tankarna stillade sig. Jag blev märkligt glad och upprymd över hela situationen och började faktiskt fnissa innan jag kom på mig själv. Det blev mer och mer sällan vi kunde ta oss hit, trots att kyrkan låg bara några hundra meter från gården. Det var inte riskfritt att vara här, ens på dagtid längre. Konsumlokalen bredvid kyrkan hade övergivits för några månader sen och ett maktvakuum hade uppstått i stadsdelen. Hela staden började mer och mer likna ett vakuum, allt tommare, fattigare och mer oförutsägbar.

”Låt oss gå i frid
- i vår Herre Jesu Kristi namn..”

Jag gjorde korstecken i det som en gång var dörröppning, nu utan dörrar, och sällade mig till de andra, det var dags att röra sig vidare mot sundet och försöka få hem lite fisk. Igår hade fiskelyckan varit dålig, bara några abborrar och en sik, så vi var tvungna att bege sig ut idag igen, trots att det var söndag, Herrens dag. Gabriel väntade utanför och höll vakt, morgonen var lugn och solig, andades frid, men det var helt enkelt så det var, vakter var ett måste. Vi kunde i alla fall lämna vapnen utanför kyrkorummet på det här sättet. När konsumlokalen övergavs försvann också vaktposten i kyrktornet och vi måste själva ta ansvar för säkerheten. Våra relationer med gruppen som kontrollerade den gamla affären hade varit goda med ömsesidigt utbyte av varor och tjänster, så det var ett hårt slag när vi upptäckte att de spårlöst lämnat stadsdelen, och affären fullständigt tömd på allt av värde. Det var enklare att fira gudstjänst på gården och vi hade istället gjort i ordning en källarlokal till kyrksal, faktiskt just den källare som församlingen en gång startade i.

Jonah tog täten över vägen förbi den vattensamling som var en översvämmad gångtunnel, medan kajorna i den gamla eken följde oss nyfiket med blicken. Tidigare var här öppen äng, men markerna växte igen snabbt och om man inte var en högt uppflugen kaja så var det svårt att få någon överblick över terrängen. På kullen låg en spräckt pulka genomborrad av en midjehög en, bredvid en improviserad rastplats på kullens krön bestående av ditsläpade byggnadsattiraljer. Garagedörrar i betsat trä och badkar, kylskåp och sängskelett, allt mellan (medelklassens) himmel och jord, till och med en halv flaggstång utan flagga från den plundrade radhuslängan tvärs över cykelvägen. Igår hade vi stött på en grupp vandrare på samma plats, eldstaden rykte fortfarande även om de själva var försvunna. Det var alltid oroligt med sådana möten mellan nomaderna och oss bofasta, alla var på sin vakt, men efter en stund erbjöd främlingarna en plats kring elden och lite mat. De var på väg söderut mot stadskärnan, numera relativt ihålig och urholkad, men fynd kunde ändå göras om man var villig att ta risker. Det märktes att det var länge sen de hade haft möjlighet att tala med någon utanför sin egen grupp, och de var pratglada, snudd på insmickrande. Förhoppningarna på vad som väntade dem inne i staden var stora och troligen alltför optimistiska. ”Konservburksmänniskor” hade Noah föraktfullt kallat dem senare på kvällen under fisket. Men de gjorde väl så gott de kunde, de liksom vi.

”De har lämnat sina burkar efter sig” sa Gabriel.

”Den typen tar inte till vara någonting, de bara lever på plundring. Vad andra skapat med hårt, dyrt arbete, hoppas de vinna så billigt som möjligt, så enkelt det bara går” snäste Noah. ”Och den dag konservburkarna tar slut, så är de slut. De lever på lånad tid, och ser det inte, vänder inte om, kör bara på. Tills det tar slut.”

”Och vad skulle de spara burkarna till”, frågade jag.

”Burktelefoner!” skrattade Gabriel, ”eller julgransstjärnor kanske?”

”Vi kan i alla fall ha dem till maskbete nu” sade Noah i ett låtsat strängt tonfall, ” men det är själva principen som stör mig, det var just det här sättet som fick oss på fall, bara roffa åt sig och strunta i vad man lämnar efter sig. Vad har de lärt sig? Vilken framtid ser de framför sig? Bryr de sig ens?”

Och med det fortsatte vi ner mot stranden utan vidare diskussion, ämnet var liksom uttömt, likaväl som konservburkarna var det. Skogen var annars helt lugn och inga tecken på mänsklig närvaro senaste tiden syntes till. Från en talltopp lyfte en havsörn ut mot sundet i riktning mot bron, när den kom i våras hade den fått alla kanadagässen att fly fältet. Ironiskt nog nu till allas förtret eftersom gässen var förhållandevis lättjagade.. Men havsörnen var ståtlig och vi adopterade den snabbt som vår maskot som inte fick röras. Ibland seglade den över gården och arbetet stannade upp medan människor spanade efter den, försjunkna i tankar och minnen. Den var en påminnelse om att saker fortfarande kunde ha ett värde som inte räknas i basal överlevnad, att vi hade råd med en smula värdighet. Noah talade ofta om den i sina predikningar, men idag nöjde han sig med att peka på den och nynna en melodi, en psalm lät det som men när jag grep efter texten i minnet så stod det still, någon slags aftonpsalm kändes det som. En bit från vattnet låg vår eka gömd under granruskor, den var inte jättesvår att hitta för det, men vi hade med oss årorna och ville någon ha en båt fanns det större och bättre i överflöd längs hela kuststräckan. Vi drog ut ekan i vattnet och insåg omedelbart att det skulle bli en härlig dag, det låg en lätt sydlig bris i sundet och solen sprakade på vågorna.

　

Författarafton, då, nu och imorgon

Ikväll i kapellet fick vi höra om ett liv på havet och den sydöländska landsbygden under 1900-talets början, i den nya och lokalt författade och utgivna boken "Emanuel". Hur totalt har inte livsförutsättningarna ändrats på 100 år! Och det vore naivt att tro att inte städerna kommer genomgå lika stora omvälvningar under de kommande 100 åren. Vad händer när det fossilfria samhället inte är en from förhoppning utan en bister realitet? Vilka kunskaper har vi för att leva i ett sådant samhälle? Många följer sådana tankar hela vägen in i apokalyptiska (mar-)drömmar, var man och kvinna för sig själv där alla kämpar om den sista konservburken med alla till buds stående medel, eller som självförsörjande universalgenier. Jag för min del möter gärna framtiden tillsammans...

Nyttorp lockar

Imorgon bär det av till Nyttorp, ska bli härligt att återse Norrlidens, eller iaf min, favvoby! Så då blir det väl inte heller så mycket bloggat, hoppas ni har överseende...