Norrliden i media II

Det hände två roliga saker idag. På väg hem från jobbet mötte jag på allsvenskans nuvarande skytteligeledare, Ari da Silva Ferreira, på väg till bron över Fredriksskanskanalen. Han såg glad ut, kanske såg han framför sig många kalla, leriga Royal League matcher i vinter, vad vet jag.

Den andra roliga saken är att denna blogg gästade Östrans framsida, vilket vi tackar och bugar för. Jag har räknat in 72 träffar på bloggen idag, vilket lätt är rekord, det är nog mer än en månadsskörd på bara en dag. Medias makt är stor!

Artigheten gengäldas genom denna länk (där man också kan läsa artikeln).

Ett andligt Seven-Eleven

Ännu en konspirationsteori: Kan söndagsmässans okristligt tidiga startpunkt 09.30 i Två systrars, ha något att göra med att en viss person, vi nämner inga magn, förlåt namn, råkar vara en morgonmänniska? Bara som en förflugen tanke...

I vilket fall så är det ju inte bara då det händer saker i kyrkan, nu ikväll så var det både ungdomar i gasen och mer städade vuxna i kapellet. Jag kan inte svara för vad den yngre generationen sysslade med, men Alphakursen som rullar på söndagskvällarna var som vanligt väldigt fint, men ack så kort. Maten är god, föredraget intressant, tiden flyger iväg och vips så är tiden slut och man hann inte med hälften av de där djupa, levande samtalen som låg och puttrade inom en.

Under veckan är det både morgon- och aftonbön, tisdagskafé, onsdagsmässa, fredagsfrukost och så vidare. Självklart är det inget att slå oss för bröstet för att vi arrangerar massa aktiviteter, som ett annat vuxendagis. Men vi är ruskigt glada i att vara tillsammans och dela liv och tid med Gud och varandra.

Det har talats en del om ett “Folkets hus” i Norrliden, så vitt jag förstår finns det redan. Man kanske föreställer sig att kyrkan bara är till för gudstjänst, och det är helt rätt. Fast då inbegriper gudstjänst hela livet och är ibland något väldigt häftigt och underbart. Andra gånger är det rätt tufft och tar på krafterna. På söndagsmorgonen firar vi gudstjänst, det är som kalas en gång i veckan för något som hela tiden finns där, måndag till söndag, hemma likaväl som i kyrkan. Därför är Två systrars församling något av ett Seven-Eleven i sin affärsidé. Fast vi har bättre fika...

PS. Självklart respekterar jag att det kan behövas ett “Folkets hus” för de som inte delar den kristna tron. Sen kan man väl kanske dela byggnad utan att dela tro?

NIF – Träning som teater

Det är en märklig upplevelse, en träning med Norrlidens IF. I alla fall sedan vi kommit hem till stadsdelen med våra inomhusträningar. Ett mellanting av folkfest och upplopp. Men senaste tiden har varit rätt taskig stämning på träningarna, synd med tanke på att det är en hel del kids där och tittar (och massa annat löst folk också...). Hoppas vi kan skärpa till oss i fortsättningen!

Det är i alla fall fullt ös som gäller spelmässigt, fast något ostrukturerat. Tror att vi kan bli ruskigt farliga nästa år om all talang som finns i laget kan få in lite disciplin i skallen. Ska bli skönt att komma utomhus till våren, det blir en helt annan kvalitet på träningen. Synd bara att vi inte har en riktig träningsplan här i Norrliden... (wink wink, nudge nudge, know what I mean... (passning till de som sitter med pengar och bestämmer sånt där))

För övrigt har föreningens gästbok kommit igång igen, där alla NIF-supportrar är hjärtligt välkomna att heja på sina hjältar (övriga också för den delen, men inget skitsnack, tack). Länk finns här!


PS. För de som undrar över cykeln: Jag har tröttnat på min gamla och köpt en ny. Så tålmodig är jag. Och min Cykel bortskänkes-annons är fortfarande inte ironisk!

Norrliden i statistiken

Apropå frågan om Norrlidens geografiska gränser:
I kommunens statistik definieras Norrliden i öster, norr och väster av Norrlidsvägen och av Granvägen i söder. Alltså räknas Bergavik som en egen stadsdel och inte som “östra Norrliden”, uttrycket som används i tidigare nämnd artikel. I detta kommunstatistikens Norrliden bor drygt 3300 människor och 366 personer har sin arbetsplats i stadsdelen. 43.4 % av befolkningen har utländsk härkomst och 52.2 % av alla i arbetsför ålder har också ett arbete. Vad gäller husen så byggdes 92 % under tidsperioden 1961-1980. I korthet, miljonprogramsförort så det visslar om det...

Så långt kommunstatistik, men själv tycker jag nog Bergavik hör till Norrliden. Förvisso skiljs vi åt av mitt ständiga hatkärlekobjekt, Norrlidsvägen, men vi delar stadsdelscentrum och kyrka. Dessutom kallas ju badplatsen Norrlidsbadet, fastän det ligger i Bergavik. Sen tycker jag Bergavik och Norrliden kompletterar varann rätt bra, som två systrar ungefär. Norrliden ung och vild, Bergavik stadgad och respektabel. Bergavik privat och tillbakadragen, Norrliden offentlig och extrovert. Tillsammans är vi Kalmar Norra, vilket låter löjligt mycket häftigare än Kalmar Södra. Smaka på orden, jag skämtar dig inte.


PS. Vill ni fördjupa er i siffror, tabeller och diagram över Norrliden, så finns länken här!

Norrliden i media och kring fikabordet

Barometern skrev i lördags om att de boende i Norrliden vill ha övergångsställe. (Varit borta över helgen, därav den något sena rapporteringen) Det gäller Enighetens väg, en löjligt bred och överdimensionerad matargata för Östra Norrliden. Eller ska det vara Bergavik? Barometern använder uttrycket “Östra Norrliden”, men vad jag förstår är det inte alla i de trakterna som identifierar sig med Norrliden utan hellre säger Bergavik. Har man villa och stadsjeep vill man kanske helst slippa problemförortstämpeln? Min konspirationsteoretiska hjärna snurrar ett varv till, kanske är det så att när man skriver skrivelser till kommunen använder man Östra Norrliden, för där är det ju problem och kommunen satsar pengar för att rycka upp stadsdelen, men vid fikaborden och kräftskivan heter det Bergavik, för det är ju status och prestige. Kanske är det bara så illa att jag har gått och blivit cynisk? Inspel om vad som egentligen är Norrlidens geografiska gränser tas tacksamt emot...

Nåväl, i sak håller jag förstås med dem, hastigheterna måste sänkas i Norrliden som staden i sin helhet. Menar vi allvar med nollvisionen får vi inse att fart dödar och att det inte räcker med fri sikt för att minimera riskerna. Det var ju så ekvationen var en gång när det begav sig, när Norrliden planerades. Minimera riskerna och gör allt så bekvämt som möjligt – med följden att folk blir ouppmärksamma, somnar bakom ratten eller på annat sätt kör ihjäl sig eller sin medmänniska. Paradoxalt nog är en viss känsla av otrygghet som bilist en avgjord positiv säkerhetsfaktor, för då ökar uppmärksamheten. Så ge dem ett övergångsställe och passa på att bebygga gatan med lite hus så det blir gaturum av det hela och inte bara motorvägskänsla. Kanske kineserna är intresserade?

Blogga Norrliden goes commercial!

En stadsdelsblogg kan användas till mycket, som till exempel annonser. Till exempel denna:

Silvergrått cykelskrälle bortskänkes utan krav på motprestation. Tysk produktion (märket Schauff) borde borga för kvalitet, men icke sa Nicke. Cykeln är skräp och mer opålitlig än den kubanska och nordkoreanska omvärldsrapporteringen sammantagna (du kan till och med slänga in Barrans debattsidor i paketet). Framdäcket utslitet, bakhjulet punkterat (för n:te gången i ordningen). Genomgång av cykelreparatör eller exorcist rekommenderas. Först till kvarn. Inga garantier.

Favorit i repris

På en annan av mina bloggar kunde man för en tid sedan, på förekommen anledning, läsa sången om “den uheldige mannen”, dvs den otursdrabbade mannen. Den börjar lite sorgligt men håll ut, det ordnar sig till sist!

Melodi: "Den uheldige mannen"

Dette er en vise om den stakkars mann.
Som var så uheldig som du bare kan.
Synes du denne visa kanskje er litt trist.
Kan du trøste deg med det at alt gikk bra til sist.

Det var en Fredag morgen han skulle gå avsted.
Men da han kom til trappen så snublet han og gled.
Han rullet og han rullet, den stakkart stakkars mann.
Så han fikk hull i hodet sitt og brakk en hjørnetann.

Så gikk han ut i gaten og vandret glad avsted.
Men oppå taket lå det en veldig haug med sne.
Det ramlet ned i hodet på den stakkars mann.
Så han ble nesten borte under sne og is og vann.

"Å nei og nei" sa mannen. "Her tørr jeg ikke gå".
Han børstet av seg sneen og satte hatten på.
Så gikk han ut i gaten, men der var stor trafikk.
Og BANG så ble den stakkars mannen påkjørt av en trikk.

"Å gid" sa de som så på "nå slo han seg hvist veldig".
Men heldigvis for mannen så gikk det ganske heldig.
Han reiste seg fortumlet og børstet sine klær.
Han hadde bare fått en to, tre skrammer hist og hær.

Så kom en mann med bil og han ropte "slo de dem?
Sett dem inn i bilen min så kjører jeg dem hjem"
Men da han kom til huset så gråt den stakkars mann.
For tenk at hele huset der han bodde sto i brann.

"Nå rømmer jeg" sa mannen. "Nå drar jeg langt av sted".
Så tok han fly til Engeland, men flyet ramla ned.
Å sykebilen kjørte til sykehuset me'n.
Der lå han fire uker for han hadde brekt et ben.

Der var en sykesøster. Hun var så snill og grei.
Så fridde han og sa "vil du gifte deg med meg?".
Og heldigvis for mannen, så svarte søster "Ja".
Så nå er mannen gift og har det veldig, veldig bra.

Kanske något för Cantus Sororum?

Norrlidstorget etapp II

Om det fanns en Idoljury för svenska torg, skulle de kanske sagt så här om de två senaste torgen i Kalmar, om nya Stortorget: "Du är elegant och en smula elitistisk, kaxig och övertygad om att du är vackrast i världen, men din omgivning förstår sig inte på dig, de ser inte det stora i Stortorget. Mitt råd är att flytta till en stad med riktiga stadsbor, inte bara bönder och krämare, eller att de flyttar in till dig med lite torghandel..." (Vi tänker oss en riktigt elak och kategorisk Idoljury, nu alltså!)

Om Norrlidstorget: "Du är folklig, poppis men bekväm av dig. Var det för jobbigt att ta tag i Norrlidsvägen, att brottas lite med konsumbutiken eller göra en nacksving på kyrkans klockstapel? Du lever upp kvällstid, men ser allt sliten ut i dagsljus. Inte ett hopplöst fall på långa vägar, men inbilla dig inte att du är färdig..."

Kanske är det farligt att säga för mycket om sådant man själv är inblandad i på ett hörn, det är min kommunala arbetsgivare som gjort torget och det är min kyrka som är granne till torget. Frågan inställer sig varför vi överhuvudtaget ska bry oss om Norrlidstorget. I dagsläget finns det inte alltför mycket anledning, men staden förändras och det vi bygger idag bygger vi för framtiden. Och funktionerna finns ju där, men de hänger dåligt samman, det finns en skola, en fritidsgård, ett medborgarkontor, ett bibliotek, affärer, frisör, dagis, ett offentligt konstverk och inte minst en kyrka. Det är mycket när man läser det som en lista, men det känns inte så jättemycket när man är på platsen. Om torget vore en lägenhet är det som det skulle saknas några väggar, någon dörr är för trång, någon för låg, rummen är inte förbundna inbördes, det känns olöst, helt enkelt. Det borde finnas en skampåle bland torgmöblerna för de som ritade Norrliden Centrum någon gång på 60- 70-talet! Till torgets försvar ska sägas att det inte är färdigt än, det talas om en uppryckning av konsums parkering (jo, det behövs, minst sagt!) och kyrkan går i ombyggnadstankar. Ett torg förbinder ju det viktigaste i en stadsdel, är inte kyrkan med där är antingen kyrkan inte viktig eller torget inte ett riktigt torg. Helst ser jag både att kyrkan är viktig och att torget är torg, det känns som en vinnande, slående, knockande kombination för Norrliden...

Cykelföljetong del III - Varför man inte snackar skit om Oxhagen ostraffat

Jag inser att det allmänna intresset för min cykel antagligen är begränsat, men har väl stenen kommit i rullning är det meningslöst att försöka hejda den. Min cykel rullar däremot inte mer, den står utanför Oxhagenhemmet, lika krasslig som åldringarna inne på hemmet. Ny slang, nypumpade däck, men så fort jag kom över Oxhagens stadsdelsgräns i höjd med Skälby gård, punktering, igen (tänk X-files jingel här). Nu får cykelskrället stå där och tänka över sin situation en tid, här ödslar man tid och kraft på åbäket och det bara krånglar hela tiden. Och ingen ska inbilla sig att det finns något affektionsvärde oss emellan, jag drar mig inte för att slänga uttjänta grejer på tippen där de plockar isär och krossar och bränner utan pardon. Bara som varning alltså... (och en till liknande men mer hotfull jingel här)


PS. Jag skrev en del obetänkta saker om Oxhagen för en tid sedan, vilket var väldigt onödigt, det är en grön och lummig stadsdel, fin på många sätt och vis. Bara en smula långsint, småsint och ogin som stadsdel betraktat, utan respekt för, redan tidigare, hårt prövade cyklister.

Grunderna i cykelns ekonomi

Snålhet lönar sig aldrig, säger de – och de har rätt. Min cykel är äntligen lagad efter många om och men och kanske. Jag hade kunnat lämnat in den för lagning för en dryg hundralapp, men en bra karl reder sig själv, säger de – och ljuger hejdlöst. Ärligt talat vore det rätt pinsamt att tvingas lämna in fordonet för en simpel punktering.

Jag hade ju ändå allt hemma och så, trodde jag. Men hålen var för stora och gummiplåstren för små, så det var bara att vackert traska ner till cykelhandlaren och införskaffa en ny innerslang. Vis av erfarenhet köpte jag inte ännu ett billighetsfabrikat på stormarknaden. I vilket fall blev det ändå billigare än cykelhandlarens nota, men det är bara materialkostnad. En korrekt jämförelse följer nedan:

Cykelhandlarreparation: Säg 150 kr inkl material.

Egen reparation: Ny innerslang 45 kr. MEN dessutom bussbiljetter under tiden cykeln stod trasig, 234 kr. Summa 279 kr.

Uppenbarligen sätter jag mycket litet värde på min egen tid eller den sveda, smuts och värk som cykelmekandet ofelbart för med sig, därför har jag inte tagit med den i jämförelsen som trots detta utfaller till cykelreparatörens fördel, helt enligt modellen att en uppdelning och specialisering av arbetsuppgifterna är det mest effektiva sättet att organisera samhället. Där ser man vad lite bortglömd grundläggande nationalekonomi kan göra en annars förnuftig människa. Adam Smith, var är du, kom tillbaks, allt är förlåtet...

Dofter och ljud på 402:an

Jag cyklar som sagt, men däcket är punka och det var bara att kassera innerslangen. Så den senaste veckan har jag fått ta bussen till jobbet. (Nej, jag arbetar inte i Norrliden, någon måtta på lokalpatriotismen får det vara...) Vi är nu välsignade med riktigt hygglig kollektivtrafik, det finns en 411 och en 412 från Skogsrået in till stan, men kanske framförallt stombussen på Norrlids- och Tallhagsvägen in till centralstation och vidare till barnfamiljernas Smedby, gamla pålitliga 402:an.

För dig som väntar dig en skildring av exotiska bussfärder med sambatakter och medtagna bönemattor a lá Rinkeby, kan jag bara råda att sluta läsa innan du hinner bli besviken. På sin höjd har jag sett en man med kippa, en kalott för att skyla huvudet. Jag antar att det var den muslimska varianten, men säker kan man aldrig vara. Det finns väl också en del klotter på bussen, men absolut inte av den omfattning man kan se i stadsdelar som verkligen andas desperation. Har svårt att tänka mig att någon känner sig otrygg på bussen, allt är i själva verket väldigt normalt och alldagligt.

Vad finns det det då? Det finns en man i sätet bakom som doftar av tuggummi, riktigt tuggummi, såna där långa platta remsor som är färskvara och måste skyddas av aluminiumfolie. Gymnasieungdomar som alla verkar ha en alldeles egen stylist. (På min tid var det så mycket lättare, ett par Levis-jeans och du hade ditt på det torra) Några hållplatser senare och två tjejer sätter sig på bagagehyllan, det ser rätt avslappnat och världsvant ut. Bussen är inte fullsatt än, men alla lediga säten kommer med en bänkgranne, då står man hellre eller använder okonventionella sittutrymmen.

Vi har passerat Ölandsleden. Nu kommer vatten på bägge sidor och stad på bägge sidor, dimma på morgonen, om kvällen ser man belysningen på Ölandsbron. Det är vackert, men samtidigt ödsligt, vi svischar bara förbi, vi rör oss inte genom något. Det är motorvägslandskap, om än ett vackert sådant.

Morgonmänniskorna är tysta eller eller talar såpass lågt att det inte går att höra om vad (om man nu vore intresserad...). Det låter förtroligt, som djupa viktiga samtal, såna man minns resten av livet. Det verkar kärleksfullt. Kvällsmänniskorna bryr sig inte om någon hör, många vräker ut sig, viker ut sig, fläker ut sig in i små, små mobiler. Tonen är rå, volymen hög, det talas om fester, tjejer, de senaste sportresultaten eller någon ny reklam på teve. Är det samma människor? Men vad har hänt under dagen? Eller för all del, från motsatt håll, vad händer under natten som gör sån skillnad?

Ode till en stor liten kyrka

Jag älskar min församling. Det finns mycket värme där och människor som går upprätta och andra som är trötta och vågar vara svaga och inte skäms för det. Det är inte allt och alla jag förstår mig på, det är säkert inte alla som förstår sig på mig, men vi är familj och det finns respekt och kärlek i den familjen. Dessutom är det ett himmelskt ös på gudstjänsterna...

Två Systrars är fint, men samtidigt måste det sägas att du ska inte vänta dig mindre av Kristi kropp. Det Jesus var och gjorde för 2000 år sen, det är vår församlings uppgift i Norrliden 2006. Det borde vara mäkta häftigt, annars är det något som inte står rätt till. Och det är häftigt, idag firade vi Tacksägelsedag och var jag inte glad och tacksam när jag kom till kyrkan, så var jag det i alla fall när jag gick ut. Attans, säger du, nu är det försent, jag missade Magnus predikan, körens sång, Toras flöjt och kaffe och bullar efteråt. Bullarna är uppätna, musiken lever vidare bara i minnet, men Magnus predikan, den kan du faktiskt höra här.

Låt säga att jag bjuder in dig till att fira gudstjänst med oss, då menar jag att du gärna kan komma förbi halv tio en söndagsmorgon till kapellet. Men jag menar det också som en inbjudan att öppna händerna en aning eller på vid gavel för att ta emot livet från Gud och också med öppna händer ge det vidare. För livet blir större när det delas. Det är också gudstjänst, och den begränsar sig inte till vårt fulsnygga lilla kapell vid Norrliden Centrum.

Vi skulle ju kunna säga att vi inte är farliga och att det inte är något särskilt med det hela. Men det är roligare och ärligare att sätta upp som en liten varningsskylt vid ingången, “Livet blir aldrig det samma igen”. Allt som är värt att älska är farligt för en, för det är omöjligt att kontrollera. Alltså hjärtligt välkommen, men säg inte att jag inte varnade dig!

Norrliden by night!

Ny i Norrliden

Vi snackade i kyrkan i fredags om detta att vara ny i församlingen. Att komma in i en gemenskap, ett sammanhang, ett liv du inte känt till förrut och göra det till sitt. Det leder tankarna vidare till hur det är att vara ny i stadsdelen (och för de som undrar, jag har inte bott här i mycket mer än ett halvår), också en omtumlande upplevelse.

Ingen tvingade Norrliden på mig, jag valde faktiskt mellan detta och Oxhagen. Nu var väl lägenheten en stor faktor i valet, men också tystnaden, det gröna, husen och gårdarna. Men framförallt något som är svårt att beskriva men ändå otroligt viktigt, identitet. Norrliden är en plats, med en stämning, en atmosfär, ett sätt att röra sig. Inte bara positiva egenskaper naturligtvis, men det är en plats och den platsen är Norrliden. Oxhagen, vad är det? Hus, vägar, gräsmattor, men inget sammanhang. Vem skulle blogga Oxhagen?

Jag har flyttat runt mycket de senaste åren, vilket lite paradoxalt gjort mig till ambulerande lokalpatriot, jag identifierar mig något oerhört med de platser jag bor på. “Norrliden, c'est moi!” Men det är inte så att jag sålt mig till vilken stadsdel som helst, bara för att. Norrliden är värt att älska!

I Norrliden hälsar man på de man känner (och några till), stannar och växlar några ord och går sen vidare en aning gladare i själen. Jag är barnsligt förtjust i sådana slumpmässiga sammanträffanden, för mig är det en av livets kryddor som det gärna får saltas väl med. I centrum tittar folk in i skyltfönstret när de stöter på någon de känner... I Norrliden är det ok att ropa upp någon från gården på fika utan att bli polisanmäld för trakasserier. Och visst, det är kanske en hård stadsdel med många människor som sliter och kämpar på marginalen, men just därför finns det också en sammanhållning. Vi måste hålla ihop, annars kollapsar vi under det yttre trycket eller exploderar av det inre. Det måste vara rätt odrägligt att bo i en stadsdel där alla fötts med en silversked i munnen, ingen vågar öppna käften av rädsla för att den ska falla ut. Och som boken med stort B säger:

Bättre en tallrik kål med kärlek
än en mör oxstek med hat.
(Ordspråksboken 15:17)