Sporta Norrliden!

Jag tror vår stadsdel har ett hyfsat flås. Det känns som om människor cyklar, de rastar hundar, barnen leker, gubbar och gummor promenerar omkring, killarna lirar boll vid skolan, skejtarna håller till vid ramperna på torget, joggarna springer sina varv på slingan vid Norrlidsbadet, t o m ett gäng amerikanska fotbollare såg jag i lördags (antar att de är förvisade från Snurrom av kineserna...). Kort sagt, en högst ovetenskaplig gissning baserat på visuell uppskattning är att vårt BMI knäcker konkurrensen här i Kalmar.

Efter mitt lilla ofrivilliga uppehåll tror jag äntligen det är dags att snöra på sig dojorna och göra comeback i NIF denna onsdag. Har jag sett fram mot länge, och jag tror det behövs. Vill inte avslöja detaljerna men jag gjorde Cooper-testet på vår 2-kilometers slinga, och det kändes i kroppen kan jag säga. När man sportar får man mer energi i det dagliga livet också, och det kan behövas ibland. Så är det ju roligt att träffa gubbsen oxå... (eller kidzen, NIF:s medelålder dubblas nog när jag är på plan)

Vill därför förvarna eventuella Niffare som läser detta att gamlingen är tillbaks och hungrig! Ta med benskydden...


PS. Vill ni pröva Cooper-testet själv, klicka här (man måste springa IRL såklart, men länken är för att mata in resultatet...)

Spanska dagen!

Jag ägnade denna söndag åt att vara tolk åt vår gäst från Costa Rica, först på kyrkkaffet och sen med ungdomarna i kyrkan. Hoppas de förstod något efter min vanskliga översättning, och framförallt att det de förstod var vad han faktiskt sade. "Solamente Dios sabe..."

I vilket fall, vi "hablaba" hemma vid köksbordet lite om stadsdelen, att det är en relativt sett fattig stadsdel, men att fattigdomen inte riktigt går att se på utsidan. För en utomstående, van vid plåtskjul i slumstadsdelar, är det svårt att se att Norrliden har en hög andel arbetslösa, socialbidragstagare och människor med utländsk härkomst (i mitt fall ett "rätt" av tre). Rätt och slätt att det lider av typisk miljonprogramssjuka.

Mer intressant blir det kanske när man tänker på det arbete hans kyrka gör i deras slumområden, hur de tacklar de problem som finns i deras närhet. Att hjälpa fattiga immigranter att stå upp för sina rättigheter och medvetandegöra kvinnor och ungdomar om sina egna resurser. Och när jag tittar på vår kyrka här i Norrliden så känns den förvisso som en oas i öknen, men bemöter den verkligen den verklighet de som lever här lever i? Om vi ska vara självkritiska, hur mycket av det vi gör är andlig föda för redan välgödda kristna?

Jag vet inte. Jag ställer frågan, och sen får Gud eller någon ställföreträdande gärna besvara den. Gärna tills söndag nästa vecka så jag kan fortsätta den tråden...

Vår i Norrliden?

Gick ut mot Björkenäs och kunde inte undgå en omisskännlig doft av vår, fågelkvitter (förvisso bara gråsparvar, men de måste väl också räknas) och värmande sol i ryggen. Krafslösaviken visade sig från sin allra finaste sida, det låg en stor flock sothönor ute i vattnet och jag gick till och med förbi en falk (arter och sånt är jag inte rätt man att uttala mig om), sittande stillsamt i ett träd bara femton meter från gångstigen där jag stod (I kid you not!).

Nu är inte Norrliden ett naturreservat eller så, men det finns faktiskt en del upplevelser på nära håll. Kalmarsund naturligtvis, men till våren är jag mest förtjust i promenaden upp mot golfbanan. Golf är en banal och trist sport, men banorna är vackrare än fotbollsplaner måste jag erkänna. Allén från värmeverket upp mot Norrlidsvägen är också vacker från mitt fönster, den gör det lite roligare att sitta här och blogga (nu är det mest mörkt, grått och trist ute..).

Min lista på finaste Norrlidsnaturer ordnade årstidsmässigt lyder så här (och handsken är kastad att skicka in din egen (men det vågar du naturligtvis inte...)):

Vinter: Bergaviken med Ölandsbron i bakgrunden

Vår: Golfbanan med Kläckebergaviken

Sommar: Berga koloniområde (man blir hungrig bara av att gå förbi)

Höst: Norrlidens inre parkstråk, ungefär från mitt hus till Norrliden centrum (träden lever upp på hösten med massa olika färger)

Det kom ett brev...

Ni känner säkert igen berättelsen, någon åker bort från civilisationen, lämnar allt bakom sig och möter de “ursprungliga människorna”, de som ännu inte förstörts. De fattiga, de okorrumperade, de som inte har något och delar med sig av vad de har. Ungefär så stod det i brevet, några missionärer skrev om sin tillvaro i Kina, om generositeten mitt i all brist och lidande. Glädjen som trotsar våra materialistiska definitioner av vad ett fullgott liv är.

Är det så? Eller är det skönmåleri av den ädle vilden, myten lika gammal som Civilisationen? Ska inte spekulera om det, utan det som jag egentligen frågar mig är hur vilden själv skulle läsa brevet, den som det handlar om. Skulle han känna igen sig? Som fattig, okorrumperad, generös och glad mitt i allt som saknas och smärtar? Eller bara säga att jag lever det liv jag fått och är tacksam för det?

Denna vecka (ni vet väl att veckan börjar på söndag, och söndagen börjar egentligen redan efter lördagens helgmålsringning kl 17...) kommer den där volontären hit som jag har nämnt tidigare. Och han är naturligtvis anledningen till hela den här funderingen. Vad kommer han att se här, i stadsdelen, församlingen och mitt hem? Jag kan säga med säkerhet att ibland är vi trötta, griniga, skvallrar och håller på vårt eget. Men också med säkerhet att Kristus bor mitt ibland oss, som vän, broder, granne, arbetskamrat – och Herre.

Jag hoppas och ber att vi ska bli goda värdar, ställa upp, bjuda in, vara där, försöka tala och inte vara blyga fast det är besvärligt och krångligt. Leva det liv vi lever och vara tacksam för det. Sen kan han gärna få skriva hem, att de där västerlänningarna, de är allt ena riktiga skurkar, bortskämda, lata och överlägsna. Det är ett under att Jesus ännu vill vara med dem...