Torpdrömmar

Hälsade på en vän i sitt torp på den västgötska landsbygden i snöskrud under julledigheten. Det är något speciellt med torp, det hanterbart men ändå anspråkslöst, man kan göra det till sitt och sätta sin prägel på det, men det är ändå (förhoppningsvis) fortfarande ett torp, urtypen för ett allemanshem. Det gillar jag, och även om hyreshuset har sina fördelar och kanske är det enda som är ekonomiskt tillgängligt för många, så finns det något som absolut känns långsiktigt rätt i detta att skapa sitt eget hem. Som att det på ett djupare plan hör till med detta att vara människa, det som vi har gemensamt med beduinen som flyttar sitt tält, eskimån som staplar upp sin igloo av snöblock, eller varför inte Hugh Hefner som bygger sin Playboy Mansion (han hade tydligen friat i dagarna, men vet inte hur det gick med det..)? Att inte bo i det som någon annan äger är en sak, men att bo i det man själv bestämt och till och med skapat med sina egna händer, något riktigt är det med hela konceptet!

PS. Tolka nu bara inte detta som att Villa, Volvo och Vovve är min högsta dröm..

God jul alla bloggläsare!

Hoppas ni får en fin kärleksvarm jul!
Jag är trött och vill egentligen sova, men måste fixa lite granna först..

Julnostalgi, redan innan..

Jag hade egentligen inte tänkt gå på kören ikväll, men så föll en annan grej bort och så var det som tumult inombords, så det var tvunget. Och det var fint, det gör nästan lite ont att missa julhögtiden med församlingen, men jag ska fira tillsammans med familjen och det blir säkert fint på sitt sätt. Det är något särskilt med advents- och julsånger, de läker, tröstar och gläder när man går här som sitt gamla trasiga jag och inte vet vad som är fram och bak på livet, när det är som att försöka uttyda en IKEA-bruksanvisning hur man känner och hur man mår och vad som händer nu. Då är det skönt att lovsjunga Jesusbarnet, det är enkelt och mäktigt att ställa sig med herdarna på ängen utanför Betlehem och förundras över livets mirakel, att Gud säger JA medan vi mumlar, tvekar och ibland, alltför sällan, men ändå ibland, kan viska fram vårt hallelu - ja..

En ledig dag i Norrliden

Har inte hittat på så jättemycket än, men tänkte ta en tur till stranden och köpa en lunchpizza på Sparta sen. Slappt? Må vara hänt..

Ingen kö vid vattenkällan..

 
 
Lite besviken över att det inte var mer afrikansk bykänsla vid brunnen, en ynka person var och hämtade vatten vid Pressbyrån, och det var dessutom en kille som inte ens bemödade sig om att bära hinken på huvudet..

Sen var det julsånger av Cantores Calmariensis i kapellet, osäker på stavningen där men vackert så det förslog var det! Fint också med granen utanför, gillar att man ställde den stora granen utomhus så den får glädja alla, och nöjde sig med en liten gran inne i kapellet där det ändå är andra saker som bör framträda mer...

PS. Nu har det förresten börjat droppa lite smått ur kranen igen!

Vatten vid Pressbyrån

Som ni redan upptäckt så rinner det inget vatten ur kranen, tydligen har systemet sprungit läck men rörmokarna på Kalmar Vatten gör sitt bästa för att åtgärda problemet. Vatten finns att hämta vid Pressbyrån.

PS. När vattnet väl kommer tillbaka är det klokt att koka det i början, läs mer i rubrikens länk..

Som knäckebröd..

Vi hade besök i kapellet av Syster Inger från Klaradals kloster som berättade om bönens betydelse i våra liv. Det var som att höra någon berätta om hur och varför man äter knäckebröd, på ett lika naturligt och självklart sätt, fast om tro. Det var gott, helt enkelt!

Och lite högupplöst från gården..

 
 

Mobilens vinterbilder

 
 
 
 

När åren går..

..så blir det svårare att inte upprepa sig, märker jag. Årstidernas växlande, händelserna och nyheterna, har vi inte hört det förut? Julpyntningen av torget, jo, den har vi sett, busstrassel, promenader till kapellet och konsum, det också. Livet går sin stilla gång, man kanske börjar bli gammal i sitt Norrliden..

Ynk-ynk...

Det är inte Östersund, men kroppen är definitivt i olag på något sätt. Låg nedbäddad några timmar efter jobbet, och lägger mig väl snart igen. Tankarna går ju då norrut där en hel kommun ligger halvt däckad, man hoppas forskarna har ryckt ut och studerar vad som händer med ett samhälle när epidemin slår till. Snöröjning, barnomsorg, vård, företagsverksamhet går på knäna medans medborgarna ligger hemma i sängen och ynkar sig som mig just nu..

Ett ekonomipolitikfilosofiskt inlägg i debatten

Mitt bidrag till den socialdemokratiska framtidsdiskussionen kommer här, se det som en gåva från Norrliden till (S), Sverige och Världen..

Det spelar roll vilka ord man använder, somliga säger skattetryck, jag föredrar begreppet offentlig konsumtion, mindre värdeladdat och tydligt i förhållande till den privata konsumtionen som vi alla känner till och är så duktiga på. Min tes är att i takt med stigande välfärd så bör den offentliga konsumtionens andel öka, inte tvärtom som det är nu. Och för att detta inte ska låta som allmänt glädjedöderi, bör jag väl förklara varför. Nu i jultider så blir det faktiskt ganska tydligt, det är rätt svårt att fylla en önskelista med privat konsumtion (inte alls som i min barndoms dagar..), medan det man egentligen vill ha är sånt vi bara fixar tillsammans. Som en vackrare stad, värdig vård, ett hållbart samhälle, etcetera. På område efter område blir det tydligt att vi står inför en omställning av vårt samhälle som kommer kräva stora resurser. Jag tycker inte det räcker att kunna säga till våra barn att vi inte var värre än några andra när det gällde att krascha planeten,vi måste kunna säga med någon slags stolthet att vi vände på skutan, nu har ni chansen att få den i hamn också.

Det finns ingen naturlag som säger vad fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion ska vara, det är något vi bestämmer utifrån vad vi vill med våra liv, var för sig och tillsammans. Jag för min del lägger hellre mina pengar på en hållbar infrastruktur som räddar planeten och vår region från sotdöden, än ännu en resa till Thailand.

Pepparkakssnack i kapellet

Gick förbi kapellet på väg hem och kom i samspråk med en herre över en fika. Han hade bott i Norrliden sen starten, gifte sig i kapellet bland dem första för mer än tjugofem år sen, vi pratade liv, död, död efter liv och en del därutöver. Det var faktiskt ett himla fint litet samtal, allt tack vare lite framställt te och kaffe och några pepparkakor. Nu i adventstid så finns det alltså lite extra anledning att besöka kapellet, mellan kl 15-17 (men vi båda var där senare utan att bli utslängda..).

Snökonst på tegelboden vid kapellet

Vet inte om den sitter kvar, men annars blev jag rätt nöjd med snöhjärtat på tegelväggen vid kapellet. Se det som en kärleksförklaring till snön, vintern, Norrliden, adventtider, glögg och jultallrikar. Som en flirt med Gud typ..

Välkommen!

...till en ny expedit på konsum Norrliden! Lycka till i vår stadsdel!

Lite opåpassligt så kan jag ju dela med mig av en fundering kring hur man värderas - utifrån transportsätt. På somrarna så kan det vara överfullt med cyklar i cykelstället utanför entrén till Konsum, och det verkar inte göra så mycket. Samtidigt så har det i diskussionerna om Norrlidstorget varit väldigt viktigt att varenda parkeringsplats behålls och hålls helig, trots att jag inte kan påminna mig att jag sett någon bil behöva återvända hemåt på grund av parkeringsbrist. Är bilisterna köpstarkare? Jo, kanske, men många verkar också mest titta in för att handla det dom glömde på Giraffen. Finns det en slentrianbild av att handel och bil hör samman, alltid och överallt? Högst troligen..

Opåpassligt? Jo, tittar man nu med all snö så är det ju bara att erkänna - inte så många som dristar sig ut med cykeln.. Varför då denna bloggpost just nu? Jo, hörde ett bra föredrag om kollektivtrafik som norm, väldigt bra faktiskt, och lite av en ögonöppnare även för en icke-bilist som mig att man fortfarande tänker på bilen som "på riktigt", och det andra som lite av en hobbyverksamhet. När vi vänt på den kuttingen så kan vi börja snacka klimatsmart på allvar!