Tvättstugemoral

En klar nackdel med mitt nuvarande boende måste sägas vara tvättstugorna. De är helt OK egentligen, om det bara var lite fler av dem. Ungefärlig väntetid för att få en tid är en och en halv vecka, vilket man kanske kan tycka är en rimlig tidshorisont att planera sitt liv. Problemet är när något går fel och man missar sin tvättid och snabbt behöver en ny tid, då står man där med rumpan bar... (nästan bokstavligt talat)

För någon vecka sen glömde jag bort min tid och hann bara med en maskin (60 grader mörkt om jag inte missminner mig), så idag tänkte jag reparera skadan och göra en megatvätt, men då har någon förtappad människa tagit tvättstugan och låst om sig. Såg inte han/henne under hela kvällen... Som tur var lyckades jag få gjort en omgång tvätt i andra tvättstugan, men ändå. Har fortfarande ett berg med 60-gradig tvätt som får vänta en och en halv vecka till på återfödelsen.

Är detta OK? Eller ska missdådaren rapporteras till myndigheterna? (Vår bovärd alltså, ingen skarprättare eller så) Han/hon skulle kunna hävda att entimmarsregeln gäller eftersom jag kom hem från jobbet en timma efter tvättiden började, om det inte vore för att det finns en skylt uppsatt som klart och tydligt säger att den regeln inte gäller här, och man förfogar över hela den tid man bokat som man vill. Vad tycker ni? Hans/hennes öde är i era händer, skicka in en kommentar med vad ni tycker. Ska lagen ha sin gång och rätten råda, eller ska vi vara förlåtande även i tvättstugorna?

Lokal negativism

Det är uppmuntrande med ohejdad cynisk negativ inställning ibland! Fick en kommentar från en broder i bloggandet nyligen och kollade upp den. Kalmar Fria Tidning heter den, som gratisreklam. Eftersom jag arbetar kommunalt kanske jag kan känna mig en smula träffad av sarkasmerna, men det bjuder jag på. Vad gäller de beryktade pinglorna som delades ut till alla kommunens livegna erkänner jag villigt att jag bara använt den en gång, och då inte utan en viss ironi.

I annan sinnesstämning hade jag kanske betraktat KFL annorlunda, men just nu känns det skönt med sådana som sitter i den beundransvärda sitsen att alltid veta bäst om allt och alla.

Keep on bloggin´!

Buen viaje, Davíd!

Om ni tyckte ni hörde lite “La Bamba” i sommarvinden ikväll, bortifrån Bergavik till, så var det nog vårt avskedspartaj för vår costaricanske gäst ni hörde. Det var en härlig, lycklig, och lite sorglig tillställning. Må Gud välsigna hans hemfärd och tack för den tid vi haft tillsammans, det var vad kvällen handlade om, och det är en rätt fin bas att bygga en lyckad fest på.

Jag tycker kyrkan är en fantastisk grej. Det kan bero på att det mesta Gud skapar är fantastiskt, men kyrkan är även i den jämförelsen något alldeles extra. Det finns en bild av att kyrkor är trånga sektliknande företeelser där alla är lika och avvikare stöts ut. Den bilden är, ärligt talat, det värsta skitsnack jorden skådat. Om ni förlåter det grova språket... Visa mig någon annan plats där så olika människor möts, talas vid, äter tillsammans och rent allmänt älskar varandra. Här i Norrliden är den platsen Två Systrars kapell, där det trots jord och mörker doftar ljus och himmel. Nuff said. Välkommen och var annorlunda med oss. Och när du lämnar oss må den doften följa med dig och alltid binda oss samman...

Dagens Norrlidsvisdom

"Du är inte fel
- du är bara annorlunda."

Sagt ungefär så av en annorlunda vän...

Vandrat och snackat

Ni som missade stadsvandringen i söndags kan bara beklagas. Solen sken, människor var ute och påtade i sina kolonilotter, äppelträden blommade, kort sagt visade sig Norliden från sin allra mest naturlyriska sida. Gunnar Magnusson var ciceron och berättade om tillkomsten, Carin Bram om HSB:s dåtid, nutid och framtid i området, och jag själv bidrog med några miljonprogramsreflektioner som arkitekt boende här i stadsdelen. Inte minst var det en hel del av dem som gick med som bar på kunskap eller ställde nyfikna frågor som gjorde det hela till en hejdundrade orgie i folkbildning.

Mina egna tankar kring Norrliden har kretsat mycket kring den samhällsförändring man kan se ta konkret fysisk form. Från 60-talets betoning av det allmänna och produktionstekniken till 80-talets konsumtionsbyggande där det privata dominerar ligger 70-talet som en schizofren övergångstid. Och ombyggnadsprojekt har gjort att arkitekturen bitvis ger ett splittrat intryck, grundtankarna har övergetts och den nya tidens idéer har genomförts så billigt och tanklöst att det blir varken eller. Synd på så rara ärtor, för rummen mellan husen är faktiskt rätt så behagliga och levande med fina äppelträd...

Norrliden brinner!

Visst brann valborgsbrasan i Norrliden också, men en aning för tidigt. I söndags kväll fann någon det för gott att tutta på bålet uppe på kullen. Brandkåren kunde bara titta på...

Lite småroligt – och lite småtragiskt. Lusten att sabba är en rätt sorglig affär, en snuttefilt att dölja allehanda frustration och ångest med. Skräpa ner, sabba, tagga, det gör Norrliden en smula tråkigare att leva i. Som om ingen bryr sig, vi får hålla på att skita ner vårt lilla hörn av jorden för det skadar ju ändå ingen annan.

Norrliden är en del av Kalmar – och är det inte det får vi göra det till en del. Poängen med en stad är att alla hör samman, vare sig vi vill det eller inte så är vi sammanlänkade och måste klara tillvaron tillsammans. Det är det som är så urbota dumt med funktionalismens stadsbyggande, allt delas upp intill förbannelse och helheten trasas sönder i små fragment och vissa av fragmenten kallar vi skräp och smuts. Som Norrliden.