Jul, jul, strålande jul!

Det är alldeles för tidigt att vara överdoserad på julen redan nu, så vänta med allt gnäll på julskyltning, julsånger och julpynt åtminstone fram till trettonhelgen. Eller i alla fall till efter första advent, för på lördag är det julorgie i Norrliden. Dagen börjar med basar kl 13 på Två systrars kapell; lotterier, chokladhjul, kakor, tårta, godis, helgen till ära blir det luthersk matglädje. Själv ser jag fram emot att snurra chokladhjulet mest hela dagen, men eventuella lotterier med broderier får alla ni andra ta hand om...

Denna världsliga fröjd har självklart ett vällovligt syfte som seden bjuder, Individuell Människohjälps arbete i Mellanöstern (tror jag, men nu blev jag lite osäker, något gott var det i alla fall). Efter basaren stillar man ner sig med adventsvesper och ljus tändes och förhoppningsvis faller snön lätt, lätt på marken utanför. På väg till Myran, Två systrars väg 10, knarrar snön under fötterna och det står marshaller utanför Hyresgästföreningens lucia- och julfest. Och säkert sjungs och dansas och äts det långt in på sena kvällen. Precis som julen ska vara.

Nu finns det självklart inga måsten med julen, vi firar ju Guds fria gåva till mänskligheten. Det är helt OK att sitta inne också. Den goda nyheten är att julen kommer till dig i vilket fall, kl 15 går ett luciatåg genom Norrlidens (HSB:s?) gårdar, så håll balkongdörren på glänt och släpp in julglädjen.

Avundsjuka är inte vackert...

Jag skulle gärna vart först naturligtvis, men det är svårt att göra något åt nu. Så istället vill jag gratulera “SoGlo” som Sveriges första stadsdelsblogg (enligt mina Google-efterforskningar) och dess skapare, Jakob från Sockenplan. Stiligt jobbat!

SoGlo står för South of Globen och omfattar Stockholmsområdena Enskede Gård, Enskedefältet och Gamla Enskede. Han har ju ett lite större underlag verkar det som, fler boende, fler platser och dessutom fler läsare. Men vad Norrliden saknar i kvantitet, det tar vi igen i karaktär. Fast det vore roligt att kunna göra ett jämförande restaurangtest och kora stadsdelens bästa restauratör (vilket förutsätter att det finns några). Pizzabutiken på Norrlidens centrum är helt OK, men det är rätt dåligt att man inte kan äta pizzan på plats.

Till sist en intressant parallell, “SoGlo”:s skapare började också blogga sin stadsdel som alldeles nyinflyttad. Titta gärna in och kolla upp hans blogg, han verkar behöva lite uppmuntran då det varit tyst där ett tag.

Flyttanmälan

Det är tydligen inte bara jag som kan ta fel på trappuppgång, häromdan kom brev från Skatteverket om att de hade rättat min felaktiga adress. Under en månads tid har jag och ett antal grannar på fastigheterna Flintan 1, Gnejsen 1 och Graniten 1 varit folkbokförda på annat ställe än det vi kallar hemma. Hos varandra faktiskt, det är ju nästan lite vackert med sådan granngemenskap.
Knack, knack.
- Nämen hej, behöver du sockret nu igen?
- Nej, men däremot skulle jag gärna låna din adress ett tag framöver. Vill helst slippa räkningarna denna månad. Du kan ta min så länge, du vet bara för en tid och så.
- Inga problem, vad är en sån grej, oss grannar emellan. Mi casa es su su casa und so weiter...

Faktum är att jag har inside information om hur felet uppstod (nu blev ni nyfikna, va?) men säger inget. Mina läppar är förseglade. Kan bara säga att det var mycket trivialt och skedde alldeles i korridoren där jag jobbar. Så går det kanske när man inte diskar efter sig i personalpentryt...

PS. Ursäkta de utländska uttryck som förekommer här ovan. Det är naturligtvis ett otyg att blanda språk, men går här i linje med styckets lättsamma karaktär.

Sic transit gloria mundi

Någon trodde de gjorde Norrliden en tjänst, kanske hade någon ringt och klagat och det fanns någon tusenlapp över i budgeten. I vilket fall har de lagat gatlyktan ovanför Två Bröders väg, den ser helt normal och felfri ut numera. Inga sneda lysrör längre, inga sprickor i glasskärmen, allt är helt och dant och ser så fräscht ut. Men inte är det vackert längre. Det är mycket som ser trasigt ut som egentligen fortfarande fungerar, som går vidare bara för att bråkas eller av gammal vana. Och så finns det ordningsandar som tycker att så där får det inte se ut, en lykta med snett lysrör och glassprickor ska bytas ut om den inte har vett att sluta fungera på egen hand. Så förgås världens härlighet...


Svårfotograferad gatlykta

Lätt hänt

Jag ber om ursäkt. Redan nu, ifall det skulle vara din trappuppgång nästa gång. Det är lätt hänt när tankarna vandrar att man helt sonika vandrar fel och rycker upp fel dörr och går och sätter sig vid fel bord och äter fel mat med fel familj. (Okej, så långt har det inte gått än, men mest för att dörren har varit låst vid de tillfällen jag förirrar mig.)

Händer detta villaägare? Tror inte det... Egentligen borde det inte få finnas två identiska trappuppgångar i hela denna vida värld. Tyvärr värderar denna värld industriella storskalefördelar högre än mänskliga identitetsbehov. Då är det lätt hänt att husen blir lika varann. Då är det lätt hänt att jag går fel, så ursäkta så mycket för all del om jag råkar komma oväntat besök. Du har inte lite middag att bjuda på kanske?

Norrliden ♥ Kina?

Ute på promenad i helgen och passade på att inspektera nybygget som håller på att växa fram vid gamla godislagret. Hade jag eventuella tvivel på att det inte var på riktigt så försvann dom där och då. En gigantisk avplanad yta där det var skog och joggare sprang runt i somras, nu befolkad av massa stora gula maskiner som rusade kring som små legotruckar. På den korta tiden jag var inne och kikade hann de sätta upp en grind som någon stod och svetsade på. Fanns inget staket bredvid grinden ännu så jag vart inte instängd...

Det byggs upp någonting alldeles i Norrlidens närhet som kan förändra mycket här. När en stad växer kan den få flera centra och det är mycket möjligt att norra Kalmar kan bli just ett sånt. Hoppas vi kan hålla fast vid de saker som är sjyssta med vår perifera stadsdel när centrum vandrar hitåt. Men det är svårt att förena kaxighet med förmåga, det krävs så otroligt mycket målmedvetenhet och strävsamt arbete, att aldrig nöja sig med bekväma lösningar. Den enkla vägen är att vänta på att fastighetsvärdena stiger på grund av yttre (kinesiska) faktorer, hyrorna höjs och marginaliserade människor flyttar vidare utåt. Den svåra vägen är att göra något med det som redan finns här och frigöra en inneboende kraft som är mer än bara statushöjning. Och nu talar jag inte bara om stadsbyggnad, eller det kanske jag gör, men i så fall alla sorters stadsbyggnad. En stad byggs med både människor och byggnader. Urbs och civitas som de gamla romarna sa...

Alla hejar på en outsider, men ingen vill hamna utanför.

PS. Länk till Fanerduns kinesiska (halvdant) engelsspråkiga hemsida finns här.

Brand i Norrliden

Jag hade en fridfull helg, helt befriad från alla skrivaruppslag. Gnuggade mitt hår, men inget kom. Dessutom missade jag helgens stora händelse, branden på Kalmarhems område. Vet inget mer om det än vad tidningen skriver, länk finner du här.

En sketen dag i Kalmar

Fråga inte. Eller förresten, fråga! Jag vill frottera mig i lite självömkan just nu. Arbetsdagen var katastrofal, hälften ägnades åt att göra bort sig, den andra hälften åt att kontrollera skadorna. (Stan står fortfarande kvar, så jag antar att jag är välkommen tillbaka även imorgon...) Felslut nummer två var att gå till fotbollsträning istället för kvällsmässan. Istället för nattvard, muskelbristning. Försökte springa snabbt och samtidigt bromsa på en femöring, vilket är oklokt när man närmar sig de trettio. Ser ni någon stappla runt i stadsdelen de närmsta veckorna är det troligen jag, och sarkastiska kommentarer undanbedes å det vänligaste. Av naturliga skäl blir bevakningen av NIF:s öden och äventyr lidande under skadeperioden. Kolla hemsidans gästbok om ni är intresserade.

Problemlösning á la Vitruvius

Arkitekter är förutsägbara. Oavsett vad som är problemet, höga uppvärmningskostnader för din villa, kriminalitet i din stadsdel eller sömnlöshet i din säng, kan du vara hyfsat säker på att lösningen innefattar (minst) en ny byggnad, helst stor och spektakulär. Det behöver nu inte vara den sämsta lösningen, bara för att den är förutsägbar. Fördelen med goda arkitekter är att de tänker strukturellt och långsiktigt, de löser den underliggande knuten och försöker inte bara ta bort symptomen. De löser dessutom gärna tio andra problem som du inte ens visste om att du hade problem med.

Låtom oss applicera på Norrliden. Jag stör mig något fruktansvärt på allt skräp längs gång- och cykelvägarna i vår stadsdel, alla plastpåsar, godispapper och annat som inte folk åbäkar sig med att slänga i papperskorgen tio meter bort. Jag skulle kunna skriva en argsint insändare i någon av våra lokala tidningar, kanske tänker sig någon för nästa gång innan han/hon skräpar ner. Gissningsvis varar den effekten i, säg en vecka. Jag måste alltså skriva en insändare i veckan för att upprätthålla situationen som jag vill ha den. Vore jag litterär performancekonstnär skulle det här alternativet kunna vara tilltalande (jag tänker man kunde samla dem med tiden i en gemensam volym, givetvis under olika insändarnamn så det för en utomstående betraktare verkar som en hel folkstorm över skräpigheten). Som jag sätter mer värde på min tid och mina ord än så är det tyvärr uteslutet.

Problemet är helt enkelt att det allmänna värderas för lågt. I andra delar av staden finns en så kallad “NIMBY”-mentalitet (Not In My Back Yard = Inte i min bakgård). Gud nåde dig om du slänger ett papper, inte plockar upp efter din hund, eller den yttersta oförskämdheten, försöker planera in ny bebyggelse nära ditt hus, din park, din busshållplats eller din älskarinnas frisör. Vi behöver en mycket ringa dos av NIMBY även i Norrliden, bara som en krydda i det kollektivistiska miljonprogramstänket.

Hur kommer vi dit? Vi förtätar så att det är mer intressenter i det allmänna, så att det finns pengar att investera i högre kvalitet av det allmänna. Och faktiskt, minskar tillgången på allmän mark så att utbudet bättre matchar efterfrågan. Vi lever i en mer individualistisk tid och det är bara att gilla läget och strävsamt förbättra det. Gärna med nya, stora och spektakulära hus...


PS. Vitruvius är en romersk arkitekturteoretiker med ikonstatus från första seklet innan Kristi födelse, mest känd för Tio böcker om arkitektur, De architectura,
som trots namnet kan fås i pocketupplaga.

Ett skepp kommer lastat – med vad?

Säkert har de knackat på hos dig också, Jehovas Vittnen som kör kampanj i Norrliden. Vad säger man om det? Innan du fräser bort dem kan du kanske påminna dig om att de stod upp emot Hitler och var en av målgrupperna för naziterrorn. Att de går runt och knackar dörr fastän många, många innan dig har svurit, skrikit och slängt dörren i ansiktet på dem. Jag blir alltid lite hälsosamt orolig när jag pratar med dem, tänk vad arbete de lägger ner på hela projektet. Ta emot all skit och förakt och ändå inte ge upp. Mödosamt lära in sina repliker (jag har hört den där om den oerhörda skillnaden mellan “gud” och “Gud” ett par gånger nu...) och få en grundlig skolning i Bibeln, “Jehovas-stylee”. En livsstil som i många avseenden är god, juste och rättfärdig, som inte bekymrar sig om det politiskt korrekta för dagen. Synd bara att de är kättare. Behandla dem med all respekt – och vaksamhet.


PS. Tycker du att kättare är en upprörande ålderdomlig term som ingen upplyst människa använder sig av längre kan du läsa mer här eller här om ämnet.

För oss som inte är vår adress...

...kan det vara svårt att se varför vi skulle skämmas för att bo i Norrliden. Men så är det tydligen, eller har varit i alla fall. “Jo, jag bor norrut i Kalmar, hmm, norrliden, jo är ny i stan och så och håller på och kollar runt efter ny lägenhet mer centralt men det är trixigt med bostadsmarknaden i dagens läge, funkar ändå rätt sjysst än så länge, bara för en tid och så, men jag vantrivs inte, verkligen inte...”

De goda nyheterna är att sånt går att förändra. Sånt förändras vare sig vi vill eller inte. Norrliden har identitet, någon skulle kanske säga en negativt laddad identitet, men inte desto mindre identitet. Detta är marginalen, gränsland, laglöshet, betong och förort. Jag säger ändå att det är enklare att byta laddning från negativ till positiv än att bygga upp en helt ny identitet. De stadsdelar som bara är normalitet och blanka ansikten, de har de verkliga problemen inför framtiden, inte Norrliden. Ska undvika nämna några namn denna gång... (En utvikning: reportern frågade “Du markerar mot Östra Norrliden?” och jag vet inte vad jag ska säga, han måste trott jag var politiker, eller proffsdebattör, eller någon annan som känner ett behov att markera för eller mot platser, företeelser och personer. Jag skriver det jag hör, ser och lever (och fantiserar resten!))

Mumlar och hymlar man med Norrliden så är det naturligtvis kört. Då utgår man från att det är något att skämmas för och dömer därefter. Säger jag min adress med stolthet vänder jag på steken, då är det helt plötsligt status med Norrliden. Säger vem? Säger jag. Så enkelt är det, det som krävs är lite pep-talk på gränsen till självbedrägeri. Jag struntar i statusen, men vill gärna vara glad att bo där jag bor. Pröva på det du också! “Jag bor i Norrliden, toppenställe, men svårt att få tag i lägenhet numera. Det rör på sig däruppe, händer stora saker, pionjäranda och hela det där kittet. Och ärligt talat känns det som Kvarnholmen och Malmen stagnerat på sistone, lite passé om du förstår vad jag menar?”

Viva las Kagg!

...hade varit en så mycket roligare rubrik än Heja Stagg! Men nöden har ingen lag, alla äkta Norrlidare får vända sina hjärtan till Stagneliusskolan och Jenny Nyström i den årliga rugbykampen mot Lars Kaggskolan den trettionde november. Varför? Jag säger Coach Omar. Ya basta...

Det är alltså vår käre NIF-tränare som har ansvaret för det unga manskapet från den vackra skolan vid Systraströmmen (arkitektoniskt utklassar de konkurrensen). Av döma av kvällens fotbollsträning kommer han ha dem väl intrimmade, redan efter uppvärmningen spydde en tredjedel av laget (alltså nu talar jag om Norrlidens IF) p g a utmattning. När han sätter den sidan till kan coachen knäcka den hårdaste, mest stabile av oss (vet inte hur mycket det nu säger...). Tror att han lagt in en flodvåg av uppdämda aggressioner hos Staggarna som bara väntar på att skölja över sina motståndare med tunga medicinbollar. Säg inte att jag inte varnat dem...


PS. Och, ja, kära läsare, jag var med i den där tredjedelen. Mitt enda försvar är att jag inte viker mig i “Idioten” (och att det var oklokt, t o m idiotiskt, att äta middag precis innan träning).

Det kom ett mejl...

Det är lätt att säga sanningar till såna man inte känner, svårare att kritisera namn som kommer med ett ansikte. Så vad gör man när ett mejl droppar in från den som ritade Norrliden någon gång på sextiotalet? “Du, ditt stadsbyggnadstänk var bara så naivt!” eller “Gårdarna är ju mysiga, men glömde ni kvar gatorna på ritborden?” Nej, så säger jag kanske inte, för jag blev glad att höra från han och stadsdelsrundvandring till våren låter väldigt trevligt, ja tack. Men jag undrar hur de tänkte, det gör jag faktiskt. Norrliden var segregerat redan innan den första underpriviligierade marginaliserade hyresgästen flyttade in, och sedan dess handlar det helt enkelt om att göra det bästa av segregationen. Att försöka uppväga med mänsklig infrastruktur, det som brister i den tekniska infrastrukturen. Det stod någonstans att jag älskar Norrliden, men det är inte okomplicerad kärlek. Jag gillar en stadsdel som har fått kämpa i tillvaron, men det är ingen ursäkt för dem som byggde pseudostäder under miljonprogrammets glada dagar. Hur tänkte dom? Just den frågan - finns det nu någon som kan svara på.


PS. Till rundvandringen har jag i dagsläget egentligen bara ett måste, den halvtrasiga gatlyktan nedanför Två Bröders väg. Den är vacker, går inte att fotografera, måste ses i levande livet.

Påtryckningar lönar sig inte

Det är ingen idé att tjata, sa jag. Ett fasligt liv från kören, främst tenorerna (som är något exhibitionistiska stundtals), om att göra reklam för Allhelgonagudstjänsten i Två Systrars. Inte ett ord kommer undslippa mina läppar om hur ruggigt laddade vi är, vilka vackra sånger som kommer fylla upp kapellet eller den efterföljande gourmetlunchen. Ni får hitta någon annan att dra in storpubliken kl 11 på lördag för att fira massa helgon som ingen människa har hört talas om. Det kommer bli fantastiskt. Men ni läste det inte här...


PS. Nu tar jag helgledigt från bloggen för att stilla mig och ta det lugnt. Ses och hörs!

Välkommen in i systemet

Tvärs över gården lyser det i fönstret. Det lyser faktiskt i nästan alla fönster. Där bor det folk som mig, som är som folk mest. Är de exotiska? Knappast. Högst oanmärkningsvärda, med världens mått och sätt att se. Några jobbar, några går på bidrag, en hel del barn i skolåldern på väg åt olika håll, säkert någon annanstans än Norrliden. Söta, glada barn allihop. Men några på väg mot “utanförskapet” som det så vackert heter. Inget jobb, ingen självrespekt, sen kommer väl drogerna eller sjukpensionen som ett brev på posten. Måste det vara så?

Vi går tillbaka till fönstren (något fler är släckta vid det här laget). Alla, jag säger alla, som simmar runt i akvarierna mitt emot är unika individer. Det går säkert att hitta mallar för hur en människa är och beter sig att passa in dem på, men också ett oändligt antal andra mallar som helt enkelt inte går att applicera. Systemen vi bygger upp i samhället kan aldrig omfatta alla människor. Några hamnar vid sidan av, några på efterkälken, ett fåtal går före med risk att bli överkörda. Det finns alltid ett utanför. Det finns alltid problem. Misären uppstår när man börjar addera “utanför” på varann. Du är utanför arbetsmarknaden och trygghetssystemen, du är utanför språkgemenskapen och det sociala sammanhanget, du bor utanför stan och de fina kvarteren. Om vi sätter upp “Välkommen in!”-skyltar på alla dessa system så kommer inte alla att fridsamt gå in över tröskeln och så är det bra med det, det vore utopi. Men kanske i någon av dessa sfärer vågar du, orkar du, får du ta klivet in i värmen. Sen kanske ytterligare ett kliv, och om inte så är det i alla fall ett “utanför” mindre och det kanske räcker så.

En inbjudan är något av det finaste man kan ge en annan människa. En inbjudan kan vara nya arbetstillfällen i stan, en sjysst, rolig svenskakurs i kvarteret där du bor, ett drogfritt disko med ett bra band (alltså på riktigt), småprat med främlingar på bussen, en gata där människor möts, inte skiljs åt, ett hus som uttrycker något annat än främlingsfientlighet (90 % av svensk bostadsproduktion är Sverigedemokrater...). Det kan vara en kyrka där du blir sedd och tagen på allvar från dag 1, alltså sedd med Guds ögon (ett mål att sträva efter och stilla bedja för...). Och slutligen är även denna blogg en inbjudan till samtal. Välkommen in!